Aftonbladet – 17 augusti 1855, sida 3

ra Korn gommer han ät Kristus. Dedrot:l; lekboll för den koaventionalism som gjort den klassiska lärdomen till den förherrskande, är han på förhand så fast besluten att beundra romarne, ait hvad dem beträffar, blotta afbållandet från att begå de gröfsts brott af honom prisas sohi de högsta dygder. I hans ögon saflägga Alexander: och Scipio prof på eu oförliknelig heroism, när den förre ångrar att han mördat sin bäste vän och den sednare ej bortröfvar en annans hustru. Medå ett ord, om han af hvar och en af oss gjort ea lefvande motsägelse, är han säkerligen sjelf det fullkomligaste mönstret derpå. Man tror kanske att Rollin var en entusiastisk beundrare af den lacedemoniska kommunismen och de lacedemoniska lagarne. Görom honom likväl rättvisa; hans beundran är ej utan undantag. Han tedlar, med iskitagande likvä! at passande skonsamhet i uttrycken, den sparanske lagstiftaren för det han på sitt verk istryckt fyra små fläckar: Sysslolösheten, de gemensamma äktenskspen, barnamordet och slafvarnes nedhuggande i massa. Sedan hau iol:gt sin reservation mot dessa fyra förhållanden, är dena hedersmarnen likväl återigen med hull och bår ione i den klassirka konventionalismea och ser i Lykurgus icke en menniska utan en gud, och finner hans ssmhällsförfattnisg fullkomlig. Lagstiftarens melankomst i allt synes Rollin så nödvändig, att han med den allvarsammaste min i verlden lyckönskar grekerna att en man vid namn Pelasgus kommit att lära dem äta ollon. Förut säger han, åto de gräs; liksom de oskäliga djuren. Vidare säger han: Gud var skyldig romarne herraväldet öfver verlden som en belöning för deras stora dygder, som dock endast äro skenbara. Han skulle ej varit rättvis om han tilldelat dessa dygder, son ej ha någonting verkligt, ett mindre priss. Ser man ej tydligt konventionalismen och kristen domen här i Rollins person kämpa om en stackars själ i vånda? Andemeningen i denna fras är densamma i alla skrifter vi ha af franska undervisningsväsendets grundläggare. Att motsäga sig sjelf, att låta Gud motsäga sig sjelf och lära oss att motsäga oss sjelfva: det är Rollin, det är klassiciteten lifslefvande. Om också de gemensamma äktenskapen och barnamordet väcka några betänkligheter hos Rollin i afseende på förträffligheten af några bland Lykurgs samhällsinrättningar, hindrar det honom dock ej att vara en passionerad beundrare af alla de öfriga, och han finner till och med utvägar att försvara stölden. Draget är karakteristiskt och står i så nära samband med mitt ämne, att det kan förtjena anföras. Rollin börjar med att som grundsats uppställa satsen? Lagen skapar eganderätten, — förderfliga grundsats, gemensam för alla organisatörer och som vi snart skola återfinna i Rousseaus, Mirabeaus, Robespierres och Baboeufs mun. Eller; der lagen är grunden till eganderätten, kän den ej lika väl vara grunden till stölden ? Hvad hindrar? Stölden var tillåten i Sparta, säger Rollin; den straffades strängt hos skyterna. Orsaken till denpa olikhet är lätt insedd; den ligger deruti att lagen, som ensam afgör eganderätten till tingen och deras nyttjande, hos skyterna ej gaf en enskilt pörson rätt över en annans egendom, och att lagen hos lacedemonierna bestämde alldeles mo satsen. Slutligen åberopar den hederlige Rollin, i sin ifver att försvara Lykurgus och stölden, den mest obestridliga af alla auktoriteter, Guds egen: Ingenting är vanligare, säger han, än dylika rät tigheter öfver en annans egendom; det är sälunda som Gud ej blott gaf de fattiga rättighet att plocka drufvor i vingårdarne och ax på fälten samt bortföra hela kärfvar, utan äfven gaf hvarje förbi gående utan undantag rättighet att så ofta han ville gå in i en annans vingärd och äta så mycket drufvor han behagade, emöt egarens vilja. Gud anger sjelf grundskälet dertill, och döt är: att Israels land tillhörde honom, oth att israeliterna endast px detta betungatide vilkor hade rättighet att bruka det. Man skall utan tvifvel säga att detta är en lära, som är helt och hållet personlig för Rollin. Det är också just hvad jag velat säga: Jag söker visa till hvilken grad a! moralisk slapphet det beständiga umgänge: med det gamla sambället kan bringa derikaste och äd.aste intelligenser. Montesquieu. Man har sagt om Montes-1 quieu, att han återfunnit mensklighetens rättigheter. Han är en af dessa stora skriftstälJare, hvilkas minsta ord har privilegium att I gälla. som auktoritet. Gud förbjude att jag skulle vilja på minsta sätt förringa hans ära! Men hvad skall man ej ha rätt att tänka om den klassiska bildningen, om den lyckats att till den grad förvilla äfven denna herrliga intelligens, att han hos forntiden beundrar tillj och med dess mest barbariska inrättningar! Jag ber att få fästa uppmärksamheten, säger han, på det omfattande snille dessa lagstiftare behöfde för att inse att de, på sama gång de stötte alla antagna bruk för hufvidet, derigenom visade verlden sin vishet. Lykurgus gaf stadga åt sin stad, i det han blandade stölden med den strängaste rättvisa, det hårdaste slafveri med den yttersta frihet, de grymmaste känslor med den största moderation. Han tycktes beröfva det alla resurser, skön konst, handel, penn:ogar, murar; man är der äregirig utan hopp att bli någonting bögre; man har der naturliga känslor, och man är der hvarken barn, make ler far; kyskheten sjelf r beröfvåd all blygsamhet. Det är på dessa vägar som Sparta blifvit fördt till storhet och ära, — — — Se här vidare huru han lär oss att uppfatta jemlikheten: Ehuru i en demokrati den verkliga jemlikheten är statens själ, är den likväl så svår att upprätta, att en ytterlig noggrannhet i detta hänseende ej alltid vore nyttig. Det är nog att män inför en census, som minskar olikheterna till en viss grad, hvarefter det tillkommer särskilda lagar att så till ssgandes jemna ojemnheterna genom de skatter de pälägga de rikare och de understöd de gifva de fattiga. (Es.rit des Lois L. V. c. V.) Det är ej nog att i en väl inrättad demokrati jordlotterna äro lika; de måste at ven vara små som hos romarne,, (E. d. L. c. VI.) (Forts. följer.) me OR Gr ML mm Rene Ro Re (Insändt.) Några ord om och till ångfartyget aRoslagenx. Då de större tidningarne, som eljest plåga genast omnämna tilikomsten af nya ängfartyg samt utgån gen af deras profresa m. m., haft det undseende för ångf. Roslagens direktion och b icke je hvntala damn På 3