ska regeringens planer till ioörhindrande af det borgerliga kriget. ENGLAND. Times gisslar skarpt lord John Russells tal rörande italienska förhållandena. Owp, säger den, en besättning ej längre kan försvara en fästning, och är i stånd att aftåga, så gör den vanligen sitt bästa att platsen ej rcå kunna bibehällas, eller att förpesta densamma. Den fyller staden med minor, spränger fästningsverken, uppbränner förråden, kastar liken i brunnarne, eliter låter dem ligga på gatorna obegrafna. Det är begripligt att soldaten icke har något medlidande med tienden, som fördrifver honom ur hans trefliga bostad och tvingar honom att söka sin lycka på fria fältet. Ett annat bruk borde likväl enligt vår oförgripliga mening råda der, hvarest fråga ir om en statsmans beteende emot sina fordna kolleger, från hvilka han måst skilja sig, cke i följd af deras fientlighet emot honom, ej heller till följd af en allvarsam tvist eller öfverhufvud taget någon slags tvist utan helt enkelt till följd af en bock som han sjelf gjort. Det synes oss verkligen ganska ohöfligt, för att ej begagna något hårdare uttryck, af lord Russell, att han för de ministrar, hvars kollega han för en knapp månad sedan var, söker göra lifvet så oangenämt som möjligts. — Om lord John Russells infall i afseende på Itslien yttrar Times: Hans anmärkningar öfver Italien äro i och för sig så triviala som möjliast. Men de beröra en fråga, som icke år Jikgiltig för hans rykte som statsman, nemligen huruvida den närvarande tidpunkten fordrar att parlamentet och regeringen sysselsätta sig med en förändring af den inre ställningen i detta olyckliga land, hvilket vi allt sedan skakningen år 1848 öfver:emnat åt sig sjelft. Tvenne makter gjorde anspråk på nfytande ilItalien: Frankrike, vår goda bundsförvandt, och Österrike, som åtminstone icke är vår förklarade fiende. Om det var oss möjligt att under de sista fem åren lemna Italien i händerna på dem som innehafva det, så är ögonblicket icke synnerligt väl valdt att nu på en gång uppgifva noninterventionsprincipen, då Englands likasom Frankrikes krafs: ter äro tagna i anspråk af ett i fjerran fördt, ansträngande krig, och då hvarje försök att tillvägabringa en förändring måste ingripa ien med oss så nära förbunden makts rättigheter. Lord John Russell synes glömma, att då en mskt är inbegripen i krig, hela dess utrikes politik måste underordnas krigets resultatdringande ledning, och att det icke beror på denna politiks abstrakta förtjenster, wan på dess inäytande, på kampens resultater, huruvida den bör betecknas som god eller som dålig. Svarts Hafvet. Från Odessa skrifves till Milit. Zeitungs den 30 Juli: Alla de olika uppgifter, som uppdyka i de vesterländska tidningarne om ett afbrott i kommunikationen eme!lan norra och södra delarne af Sebastopol, om brist på proviant och ammunition, äro intet annat än tomma påfund af dagdrifvare. Icke ett ord deraf är sannt. I detta ögonblick har jag framför mig bref från fästningen af den 22 dennes, enligt hvilka förbindelsen emellan Sebastopols båda delar är ostörd som hittills och intet spår finnes till brist på ammunition eller proviant, så mycket mindre som i magasinerna på norra sidan proviant för ett helt år finnes för 300,00 man, i den skala att mjöl säljes till de 8000 qvarblifna invånarne till ett pris af 11, kop. silfver pr . Sjuknummern steg aldrig i Sebastopols hospitaler icke ens under de mest mördande dagarna till 9000; men för närvarande skola af medicinska skäl, enligt furst Gortschakoffs befallning, hospitalerna i de norra fästena utrymmas och de sjuka förflyttas till det inre af Krim. Det qvarblifver blott 1200 man, som ej kunna flyttas till följd af sitt svaga tillstånd. Koleran, som, enligt de fångnas och desertörernas utsago, anställer stora förhärjningar i fientliga lägret, har aldrig visat sig epidemisk bland garnisonen, Likväl blir garnisonens position på venstra försvarslinien, bastionerna 1—5, med tiden ohållbar. Men blodiga strider måste utkämpas, mer än en storm företagas, för att bryta försvararnes heroiska hängifvenhet och förtviflade mod. Dessa hafva redan på förhand invigt sig åt döden, och vänta med lugn förtröstan till Gud att ordningen skall komma till dem. Derifrån kommer det jernmod, man kunde säga, den glädtighet, hvarmed de under det förfärligaste kulregn spela kort och tärning i bastionerna, och så snart någon af de spelande träffas, lugnt bortbära honom samt derpå återvända till sin förra sysselsättning. Då furst Gortschakoff efter den afslagna stormningen besökte bastionerna frågade han trupperna: Nå, hur går det gossar! — Som Gud vill, svarade soldaterna. — Ers höghet! det gör mig ondt om dessa lefvande lik,, anmärkte general Kotzebue. — Öfverbefälhafvaren ryckte på axlarne och red vidare. Det är svårt att afgöra om det skall lyckas de allierade att bryta sig en väg genom denna lefvande mur, om de ej skola sky tillbaka för de ofantliga offer som erfordras. Alla magasiner och bodar äro, som bekant är, förlagda till fort Nikolajew. De upptaga denna vidsträckta byggnads nedre våning. Från facaden af denna byggnad ser man hela Katerinagatan, och från den motsatta emot norr ser man tydligt vid horisonten de jättelika konturerna af turkisk-engelsk-fransk-sardinska flottan, hvars hvita segel synas som punkter på den rörliga sjön. Långa sträckor af mörk rök beteckna ingfartygens gång. Tid efter annan skickar det fientliga batteriet på Cap Chersones en svärm bomber in i vår hamn, men merändels träffa de ej målet utan slå ner i sjön långt från fartygen. I andra våningen af fort Nikolajew är förbindningslokalen, -Sebastopols hamnkommendants stab, militärguvernörens kansli, hamnbyrån, kassan, stadens förvalt ning, polisen, magistraten och regementskanslierna. Vidare finnas här apotek, högvakt, boställen för grefve Osten-Sacken och Sebastopols kommendant, generallöjtnant Kismer; 3:dje våningen garnisonerar militären. Med 4 AVE SA KRT lr RR