Aftonbladet – 16 augusti 1855, sida 3

viskt, och hennes hufvud; och axlar ryckte häftigt; den bittra, djupa sorg hon så länge bade undertryckt. utbröt nwochvöfverväldigade henne helt och hållt. Vietor stod några ögonblick och betraktade henne; han var ickerörd; han var endast, otålig; slutligen. ryckte han på axlarne, vände: sig bort och aflägsnade sig med stora steg. : Efter några ögonblick syntes:Acoulina mindre; upprörd. -Hon upplyfte åter hufvudet, uppsteg hastigt, blickade omkring sig och varseblef den flyende; hon gjorde en rörelse för att skynda efter honom, men benen ville icke bära henne; hon -nedsjönkpå: knä. -. Jag, kunde; icke längre motstå den känsla af medlidande som hennes belägenhetingaf migs jag ; skyndade fram till henne. Men knappt hade den arma flickan varseblifvit mig, då en fullkomlig omhvälfning tycktes föregå hos hennes: hon steg upp, gaf till ett svagt rop och: försvann mellän träden, qvarlemhande de på. marken. kringströdda blommorna och örterna, som älla utom blåklintarne voro sönderklämda och förstörda. Då jag icke längre kunde. se henne, lutade jag mig ned och upptog blåklintsbuketten, hvilken jag omlindade med ekegräs, och gick sedan ut åt slätten. Solen stod redan-tlågt; himlen var klar men. ljus; de bleka strålåtne hade liksom kallnat; de glänste icke mera, de spredo blott sett jemt, vattenaktigt ljus. Det återstod blott en halftimma innan mörkret skulle inbryta, och vestra horisonten bibehöll knappt några rödaktiga strimmor. En skarp blåst försvårade min vandring öfver de afmejade fälten; detorra löfven uppdrefvos i hvirfiar, som tycktes fientligt sinnade mot migj, enär de ofta ville spärra mig vägen der jag gick. utmed skogsbrynet;. träden, hvilka bildade liksom en vägg emot de tomma åkrarne, skakades af blåstet och ly