Aftonbladet – 15 augusti 1855, sida 3

riga delens af gatans sänkning och omläggning. En: treprenören af nämde arbete stenläggaren Faber, var i går åter uppkallad till poliskammaren, der hans ombud erhöll en allvarlig tillsägelse att päskynda arbetets fullbordan, på det att passagen icke längre må vara stängd för trafikerande, och att de som hafva sina salubodar vid nämde passage icke må vidare hindras i deras handel. Å En yngling som blef mordbrännare för att lättare kunna förtjena fyra riksdaler. Den 6 December 1853, omkring klockan sex på oftermiddagen, utbröt häftig brand i bonden Svenning Johanssons i Stora Hestra på 59!, alnars afstånd från boningshuset belägna ladugårdsbyggnad. Kreaturen blefvo skyndsamt utsläppta, men i öfrigt unde icke någon i byggnaden förvarad lösegendom räddas undan lågorna. Byggnaden nedbrann. Skadan är uppskattad till belopp af 376 rdr 32 sk. bko. Orsaken till branden var icke känd; eld hade icke varit begagnad sedan morgonen, då ljus och lykta nedtagits till ladugården vid kreaturens utfodring. Ungefår en vecka derefter förekom någon anledning att ställa några frägor i ämnet till gårdens dräng Peter Magnus Andersson, en till lynnet besynnerlig yngling, di icke fullt nitton år gammal. Denne hade ander de sednare dagarne efter branden visat sig tyst och nedslagen. Etter några undflykter på de honom gjorda frågor, erkände han, att han uppsåtligen anlagt branden. Inför Mo häradsrätt har Peter Magnus Andersson, med förklarande att han städse blifvit af husbondefolket väl bemött och ej fätt ringaste anledning att emot dem hysa ovilja, vidare uppgifvit, att sedan Peter Magnus Andersson under förutgångne afton och natt intill middagen den 6 December deltagit i skallgång efter tjufvar, som föröfvat inbrottsstöld i Hestra kyrka, nämnde dag hemkommit och avgefär klockan sex på aftonen fätt tillsägelse af husbonden att gå till hvila efter den mattande ansträpgaingen vid skallet, hade Peter Magnus Andersson gått till ladugården och der antändt en halmkärfve samt qvarstannat intilldess han sett elden komma sig före, då han återvändt till boningshuset för att lägga sig till hvila. Med tanken på denna gerning hade han förut på eftermiddagen umgåtts; och anledningen dertill hade varit den, att Peter Magnus Andersson, som saknade utväg att betala en skuld af fyra riksdaler, nu beräknade, att om han antände l2dugården, skulle han derföre blifva bortdrifven ur tjensten och sälunda få tillfslle att taga arbete såsom dagakarl, hvarigenom han trodde sig kunna lättare förtjena den behböfliga penningsumman. Vid ett sednare ransakningstillfälle har Peter Magnus Andersson förklarat, att han redan under en vec kas tid umgåtts med tanken på denna brand; samma tanke och beslutet att skyndsamt verkställa gerningen bade hastigt påkommit honom ifrågavarande efter. middag, då han jemte husbondefolket uppehållit sig i boningshuset. Sin förra uppgift om anledningen till denna onda afsigt, nemligen hans beräkning att komma ur tjensten, återkallade han väl, men kunde icke förklara någon annan bevekelsegrund. På till frågan, om han icke besinnat det mot religion och verldslig lag stridande i hans gerning, har han inför domstolen afgifvit det svar, att han aldrig förr hört talas om någon, som satt eld i annors byggnad. Det angående Petter Magnus Andersson utfärdade prestbetyg innehåller, att han eger någorlunda kri stendomskunskap och fört en oklandrad vandel. i Läkaren, som erhållit förordnande att undersöka Petter Magnus Andearssons sinnesbeskaftenhet, har, sedan förhör hos häradsrätten blifvit på läkarens begäran anstäldt till utredande af ätskilliga omständigheter, afgifvit det yttrande: att ehuru Petter Magnus Andersson otvifvelaktigt lider af en viss slöhet i förständ och vilja, dels möjligen medfödd och i brist på uppfostran och odling, och dels ökad genom den hemliga utsväfning, åt hvilken han erkänt sig hafva under ett år hängifvit sig, denna slöhet likväl icke gått till utbildad själssjukdom. DE likväl ifrågavarande brott syntes sakna rimligt motiv, torde den nyligen begångna stölden i kyrkan, mycket tal om våldsverkan och fruktan för sädan, jemte af allt detta förorsakad ansträngning och spänning till kropp och själ, böra anses hafva framkallat en viss exaltation, under hvilket tillstånd han möjligen begått brottet. Det vore dock läkarens öfvertygelse, att Petier Magnus Andersson då ej saknat förmåga att inse det broitsliga af sin handling eller att fritt öfver densamms bestämma. Sundbetskollsgium har likaledes förklarat, att ehuru Petter Magnus Andersson otvifvelaktigt har en svag omdömessförmåga och en af sjelfbeÄäckelse störd helsa, han dock icke skäligen kan antagas vid åtalade tillfället hafra varit af vansinne beröfvad förmägan att sina gerningar fritt bestämma och deras följder badömma. Goötha hofrätt har dömt Petter Magnus Andersson, att för mordbrand misia lifret genom halshuggning; men uppå af Petter Magnus Andersson gjord ansökning om förskoning från dödsstraffet, fick han af näd försona sitt brots med fjorton dagars föngelse vid vatvan och bröd, uppanbar kyrkoplikt samt fom ärs arbete å fästning.