Aftonbladet – 15 augusti 1855, sida 2

af små qvistar, hvilka regnet hade tvättat. Man hörde icke en gång ett fågelqvitter: alla fåglarne hade sökt skydd i sina hemlighetsfulla och tysta bon; endast talgoxen höjde stundom sin gäckande och som en klocka af metall klingande stämma. Innan jag en smula fördjupade mig i drömmar i denna björkdunge, hade jag under jagten måst vandra genom en liten lund af bögväxta aspar. Jag tillstår att aspen icke behagar mig; jag beundrar hvarken dess violettfärgade bark eller dess grågröna löfverk, som den upplyfter så högt som möjligt och utbreder i luften, likt en utslagen solfjider. Jag tycker ej om den oupphörliga rörelsen af dess smutsiga lilla runda löf, som tyckes vara illa fästade vid de långa skotten på dess grenar. Den är angenäm blott stundom under sommaren, då den står ensam i en småskog och så, att den lemnar skydd emot den nedgående solens strålar, då må den lysa och skälfva från toppen till roten, öfvergjuten af ett rödgult sken. Den bebagar äfven då den en klar och blåsig dag högljudt prasslar och liksom knotar emot den blå himlen; då hvart och ett af dess blad, sväfvande horisontelt i luftströmmen, tycks böra lösryckas och bortföras långt derifrån. Men i allmänhet tycker jag icke om detta trädslag; derföre stannar jag aldrig i en asplund för att hvila mig. Också hade jag nu vandrat till min björkdunge; der utvalde jag åt mig ett rikt löfvadt träd, under hvilket jag helt beqvämt tog plats i skydd för regnet, och sedan jag en stund gladt mig åt min behagliga ställning och plats, insomnade jag med handen trefvande på min Dianas sammetslena öron, och på min mjuka raossbädd njöt jag nu-af denna sköna, helsosamma och uppfriskande sömn som endast verkliga jägare kunna-hafva. Det vore mig omöjligt att siga huru länge