Aftonbladet – 15 augusti 1855, sida 2

jag sofvit; men då jag åter slog upp ögonen, var hela det inre af skogen uppfyldt af sol, och öfverallt mellan det lifligt fläktande löfverket syntes himlens så att säga gnistrande blå. Molnen hade försvunnit, bortjagade af lätta vindar; det var ett herrligt väder, och man inandades denna friska och torra loft som uppfyller själen med förnöjelse och nästan alltid är en säker underpant på en lugn och kler afton efter en regnig dag. Inonerligt genomträngd af desta lifvande känslor, ämnade jag stiga upp och fortsätta jagten, då min blick föll på en mensklig figur, som satt orörlig på föga afstånd ifrån mig; det var en bondflicka. Hon satt ungefär tjugo stag ifrån mig, tankfull, med hufvudet sänkt emot bröstet och händerna hvilande på knäna; i ena handen höll hon en stör bukett af ängsbioramor, som vid hvarje andedrag omärkligt gled ned utför hennes rutiga kjol. Hennes hvita, rena, vid balsen och handlederna hopknäppta lintyg slöt sig i små mjuka veck kring hennes lif; ett halsbsnd af stora gula glasperlor föll i två rader ned på hennes bröst. Den unga flickan var vacker: hennes rika, blonda hår föll i två omsorgsfulit ordnade halfcirklar under ett skarlakansförgadt band, gom satt omedelbart öfver den snöhvita pannan; på det öfriga af hennes milda aniete brann denna klara, vackra rodnad som u!gör ett af de nordiska tärnornas företräden framför söderns. Ämnu kunde jag icke betrakta hennes ögon; bon lyfte icke upp hufvudet, men jag urskilde tydligt hennes fina, artistiskt tecknade ögonbryn, som utbredde sig en tum öfver hennes långa fuktiga ögonbår; på ena kinden glänste spåret af en halftorkad tår, och en annan tår hade runnit ned nästan i jemnbredd med hennes bleknade läppar. Ensemblen af detta hufvud egdo mycket behag; näsan var något för