Aftonbladet – 14 augusti 1855, sida 3

icke vägen till Koukoueftka, till hennes herrskarinnas stora by? Jo, alldeles; nu äro vi snart framme vid Koukoueffka. Jag sade till Matrena: Din lilla toka, hvart kör du nu? Hon såg på mig öfver sin axel och smålog emot mig. Jag tänkte: hon vill 8tminstone en gång bereda sig det mindre vanliga nöjet af ett litet öfverdåd . ..-det kunde jag ju icke förtänka det goda barnet! ... Att en enda gång, klädd som en förnäm dam och äfven åkande som en sådan, få helt stolt fara förbi sitt herrskaps boning, der hon förut... Ah! det var verkligen förledande! Jag hade den svagheten att samtycka till denna önskan. Vi närma oss. Min vackra stånghäst flyger framåt, våra sidohästar ila af som hvirfvelvindar. Redan varseblifva vi korset och taken på kyrkan... På vägen framför synes likväl nu ett gammalt grönt åkdon med tillslutna fönster, hvilket rörde sig likt en snäcka; bakpå stod en lång lakej. Det var den gamla damen som för ovanlighetens skull företog en liten aftonpromenad. Jag blef ganska orolig öfver detta sammanträffande. Men Matrena jagade hästarne framåt emot det tunga ekipaget, hvars kusk blef uppmärksam på vårt lygande troika, som tycktes vilja likt en lavip falla öfver hans hästar. Kusken ville gifva rum åt det fabelaktiga spannet, som ran vid sin långt framskridna ålder icke rätt ydligt kunde urskilja; han höll undan alltör mycket och stjelpte i ett dike. Vagnsönstret krossades ; den gamla frun skrek O1 ch ve! sällskapsdamen ropade åt kusken att älla inne hästarne; vi jagade åstad så fort åra springare förmådde. Vi flögo förbi dem ned biixtens snabbhet, men jag tänkte: Det : är lärer bli ett vackert spektakel; jag var: n stor narr som tillät henne att fara förbi! oukoueffka,