Aftonbladet – 14 augusti 1855, sida 3

I detsamma hörd : jag steg i min kammere, det var Matrens. Jag hade för en tid satt henne i ett slags arrest på en afvelsgård, som jag hade på två versts afstånd från mitt hemvist. Jag b!ef helt förskräckt vid Hennes åsyn; ty jag förmodade att man hade upptäckt hennes tillflygtsort, och jag frågade henne derom. Nej., svarade hon, ingen har oroat mig i Boubnowa; men det här kan icke längre fortfara, bästa Peotre Petrowitsch. Er ställning är beklagansvärd, och jag kan ej längre se-er i denna belägenhet; min vän, ni vet väl att Jag aldrig skulle kunna glömma den fjorton månaders sällhet, för hvilken jag har att tacka er kärlek; men stunden är kommen, då det är min pligt att säga er farväl. Hvad pratar du lilla toka? Hvad pratar du för slag? Hvad skall det betyda att du vill säga mig farväl? Hvarför skulle du det? Var för all del lugn, tänk endast på er sjelf, på er helsa; jag, jag har njutit en för mina likar okänd sällhet, och jag går nu dit pligten kallar mig; jag gr att öfverlemna mig åt min herrskarinnas rättvisa.p Vet du, mitt barn, att jag har lust att låta riktigt sätta dig i arrest! Vill du se mig så olycklig? Vill du att jag skall dö af sorg? .. . Nå, svara då... svara då, mitt barn... se Upp... Hvad är det der för ett infall... säg? Peotre Petrowitsch, jag vill ej längre vara en orsak till er undergång, kanske ruin; jag vet hvad ni lider, jag ger det. . Enfaldiga flicka! Din herrskarinna... din fru! hura skall jag kunna säga dig det?.., Ack, dåraktiga barn! du vet icke, stackars liten . .. Här afbröts Peotre Petrowitsch af snyft derefter skyndade han att afsluta sin berättelse.