Aftonbladet – 14 augusti 1855, sida 2

nnnnnnZÖqQZl lhbbllL—n — r—nng nn RrnbpmWr—— telse om hvart flickan tagit vägen; jag lyckades få veta till hvilken by Matrena hade blifvit skickad, jag steg genast till häst och begaf mig dit. Ehuru mycket jag skyndade mig, framkom jag icke förr än andra dagens afton. Jag fann straxt att man icke väntat sig ett sådant tilltag af mig, och att man ej vidtagit några försigtighetsmått, icke gifvit några befallningar i afseende på mig. Jag gick rakt fram till byåldermannen, liksom hvarje annan herreman från steppens grannskap skulle hafva gjort. Då jag steg m på gården, varseblef jag strax Matrena, sittande vid porten, med hufvudet lutadt mot handen. Efter det första ögonblickets bestörtning, var hon nära att uppgifva ett glädjerop; men jag gaf henne en vink att hon borde återbålla sina känslor; derefter pekade jag åt fälten i vester, hvilka lågo utom synkretsen från kojorna. Jag inträdde till åldermannen, för hvilken jag berättade en lång historia, för att helt och hållet vilseleda honom i afseende på hvem jag var; när jag sedan fann ett för min plan gynnsamt ögonblick, hastade jag att uppsöka Matrena. Jag fann henne utan svårighet; och den stackars flickan slog sina armar kring min hals; hon ville aldrig upphöra att kyssa mitt hår och mina händer. Hvad hon var blek, den stackars lilla dufvan! Hon hade magrat betydligt. Jag sade till henne: Se så, sluta nu; gråt icke merl Jag sade så, och gret sjelf som ett barn. Likväl blygdes jag för mig sjelf och sade: Matrena, tårar äro ett dåligt medel mot en stor olycka; vi måste tvärtom visa beslutsamhet; du mäste fly bort härifrån; jag låter dig sitta upp på hästen bakom mig; detta är det enda vi kunna göra.s Men betänk att om jag gjorde något dy