Aftonbladet – 11 augusti 1855, sida 3

Carl Persson, som nu uppmanades att strängt hälla ) sig vid sanningen, uppgal på framställde frågor, att han någon tid före sistl. Pingst för Berggrens räkning af bevakningsbsfälbafvaren Palm emottagit först 12 sk. och sedan 1 rår rgs samt slutligen, då han på Berggrens begäran bos Palm framställde anhållan om mera pennibgar, af Palm erhållit den upplysning at: förre förste vaktknekten Bruso hos redogöraren för Berggrens räkving aflemnat 4 rår 36 sk. samma se delslag såsom betalning för cigarrer; äfvensom att Berggren, på sätt han uppgifvir, utbekommit af Carl Perssoa matvaro, ek att af dessa penningar nu mars. hos Carl Persson endast innestode 1 rår 12 sk. Bevakningsbefälbafvaren Palm, som förklarade Berggrers uppgift, att ban af Pslm erhållit mutor, alldeles ogrundad och pekade att han vid den upp gifpe tiden före nästl. Pingst för Barggrens räkning lemnst nägra penningar till Carl Persson, medga? deremot att han för längre tid tilbake, då så kallade valutor inom fångelset voro gängse, vid ätskiltiga tillfällen och på Berggrens enträgna begäran skänkt honom penvi ingar i miad:e poster till ett sammanlagdt belopp af omkring ett par riksdaler. Fångarne äterfördes och vederböranda afträdde. Den 18 Juni. S. D. Sedan protokollet för nästl. gårdag nu blifvit justeradt och af samtlige vederbörande utan an märkning lemnadt, granskades lifstidsföngarne Berggrens och Carl Perssons motböcker, af hvilka inhbemtades, att de 2:ve poster, den ena å 12 sk. och den andra å en rdr rgs, som Carl Persson uppgifvit si; hafva nägoa tid före nästl. pingst af löjtnant Palm för Berggrens räkning emottagit, icke funnos uti bemälde fängars motböcker antecknade, men att der emot för den 9 sistl. Maj derstädes funnos antecknade tre rär bko i Carl Perssons, och 8 sk. bko uti Berggrens motbok, såsom för dessa fångars räkaing insatte, hvilket sammavlagde belopp, enligt Carl Perssons nu meddelade förklarande, utgjorde de fyra rdr 36 sk. rgs, som, enligt hvad hans förliden gårdag afgifne berättelse innehölle, löjtnant Palm skal! hafva uppgifvit, att förre förste vaktknekten Bruno för Berggrens räkning ä redogörarekontoret insatt. Redogöraren Westerhult och hans biträde bokhållaren Möller, hvilka nu förekallades och derom tillspordes, kunde icke upplysa, hvem som insatt de ifrägavarande peoningarne; dock förklarade Möller, som fört den så kallade dagkladden öfver för fängarnes räkning insatte kontante medel och hvaruti nägon anteckning om dessa medel icke förefanns, det han kunde bestämdt intyga, att insättningen ej blifvit verkställd af Brunpg, som ej under den tiden gjort nägra insättningar för fängars räkning och ej ens här vistats nämnde tid. Härefter förehemtades lifstidsfängen n:o 20 Landerholm, som vid mönstringen jemväl anmält, att han hade klagomäl att anföra öf: ver väldsam behandling, och förnyade nu sin förut sä väl inför fängelsets direktör som inför rådhusrätten gjorda uppgift, det han skall blifvit inom fångelset pinad för att förmäs till att bekänna, det han skulle föröfvat den å redogörarekontoret i Februari mänad nöstl. är föröfvade stöld, samt afgaf deron: följande berättelse : att har, hvilken säsom misstänkt för delaktighet uti ifrägavarande stöld den 13 Feb ruari nästl. är insattes i cell, ulifvit den 16 isamma månad på förste vaktknekten Brunos befallning till honom uppförd samt derstädes af Bruno och lifstidsfängen Kantzler lagd i krumm, i hvilken belägenhet han hällits omkring tre timmars tid eller intilldess han päåtagit sig att jemte Berggren hafva föröfvat stölden, då Bruno lossat Landerholm ifrån hans bojor efterskickat löjtnant Palm för stt uppteckna Landerholms bekännelse, men då löjtnanten e farit, att Landerholms berättelse icke öfverensstämde med den Berggren afgifvit, hade löjtnanten, som varit ätföljd af vaktknektarne Andersson och Frisk, yttrat, såsom orden fallit: kanske vi komma för tidigt, så skola vi gå ner så länge, så få de ta och sätta fast dig igen,, Dä nu löjtnant Palm anmanades att yttra sig om denna upp3ift, undandrog han sig att meddela nägra vidare upplysvingar i målet af det skäl, att löjtnanten redan till herr majoren Gyll erhammar aflemnat sin till kongl. fängvärdsstyrelsen ställda afskedsansökan, och ehuru löjtnantens uppmärksamhet fästades derå, att hans ansöknirg ännu icketill kongl. styrelsen inkommit och ännu mindre blifvit bifallen samt att löjtoanten säledes ännu qvarstod säsom bevakningsbefälhafvare vid fängelset, fortfor ban i nämde sin vägran, under tillkännagifvande, det han ansåg sig endast iaför domstol vara pligtig att uti detta ärende nägra vidare upplysningar eller svar afgifva. Landerholm. uppgaf vidare, att han, som vid förhöret inför fängelsedirektören den 17 i samma mår nad ätertagit sia bekännelse, blifvit om aftonen på enahanda sätt behandlad af Bruno och lifstidsföngen I Kanizter, och likaså den 18 på förmiddagen från ki. 9 till 12, sedan han äfven dä återtagit den bekännelse han efter sedoaste torturen aflagt. Häruppå hördes hvar för sig vaktknektarne Andersson och Frisk samt berättade: 1:o. Andersson, att han jemte vaktknekten Frisk en afton i Febr. månad nästl. är, efter det stölden skett på redogörarekontoret, blifvit af förre 1:ste vaktknekten Bruno till honom uppkallad, för att afhöra Landerholms bekännelse om stölden; — Huruvida löjtoant Palm der innevarit före Anderssons anpkomst eller efteråt dit anländt, kunde Anudersson nu ej erinra sig, men löjtnanten bade varit der närvarande, då Landerholm afgaf sin bekännelse. 2:0. Frisk, att han instämde i Anderssons berättelse med tillägg, att löjtnant Palm vid tillfället upptecknat Landerholms bekännelse. Landerholm anmälde vidare, att han äfven ville utföra talan emot bevakningsbefälhafvaren Palm, för det Landerholm tillhörige persedlar skola blifvit obshörigen försålde, och förständigades, att han egde inför fångpredikanten Nordblom, som ätog sig att dermed vara honom bebjelplig, uti särskild skrift tydligt uppgifva förhällandet dermed, samt likaledes uti särskild skrift uppgifva hvad han angående det öfverklagade väldet ytterligare hade att andraga och hvilka skrifter derefter borde af fängelsets direktör till kongl. styrelsen insändas; hvarjemte ät fångpredikanten Nordblom, som dertill förklarade sig villig, uppdrogs att enligt Landerholms nu yttrade önskan söka ät honom anskaffa någon redbar och skicklig person, som utaf nit för sanningens upplysning skulle vilja åtaga sig att Lan derholm i rättegången biträda, då den ena eller andra af nysmämnde frägor kunde till handläggning vid domstol förekomma. Deruppä förekallades lifstidsfängen n:o 247 Långström, som vid mönstringen äfven begärt ait få framställa klagan öfver den väldsamma behandling han undergätt, för att förmås bekänna, det han varit del aktig i stölden på redogörarekontoret, och då Långströms uppmärksamhet nu fästades deruppå, att denna hsns behandling utgjorde föremäl för undersökning vid laga domstol, inskränkte kan sin anhällan dertill, att honom mätte lemnas ett biträde i rättegången, emedan han i annat fall: befarade, att sanningen ej kunde utredas; — och erhöll fängpredikanten Nord blom i anledning häraf samma anmodan angående) Långström, som han förut erhällit rörande Lander-! SOTENESORETSRR ROME skstnRgt bönderna äro pb Fulernder det har varit flera olyckliga år efter hvaranöra; inga skördar, ingen välsignelse. Hvad behöfver man väl iga mera... Men för öfrigtr, tillade han, sneglande på mig, för öfrigt begriper jag ingenting af landtbrukssköt:eln, jag ! Men om ni med allvar söker studera den?, Nej, nej, jag har icke sådant gryt i mig som det fordrsa för att hli landthenkare.