Kärlek och längtan förtära mitt bröst, Bäkert jag dör om du nekar mig tröst. Och Tatiane Borissowna smålog mildt och själfullt, när brorssonen från rummet bredvid röt dessa ord: : Jag li-i-i-der ... jag li-i-i-der! helvetiska al!... Sluta, sluta, Andreouscha, jag ber dig! Al frid ur mitt hjerta du stal! ja, du stal. . Tatiane Borissowna skakade sorgset på hufvudet. Ack, de artisterne! de artisterne! gade hon och lugnade sig derefter. i På det viset har ett år förfutit. Ännu i dag bor Beelozoroff hos sin faster, ehu:u han visserligen beständigt säger sig ämna-med det snaraste återvända till Petersburg. Emellertid har han på landet lagt ansenligt på hullet. Jag har mycken lust att anförtro mina läsare an föga sannolik omständighet; det är alltid klokast att förtiga hvad som icke synes troligt; jag vågar likväl försöket. Veten då, att Tstiane Borissowna af själ och hjerta Häller af Andreouecha, och att etörre delen af de ogifta fruntimmerna i hela distriktet, ja, de ogifta . . . äro betagna i hans talenter, hans väsen, hans personliga behag, och... derpå kan man icke misstaga sig, betagna ... af kärlek! De flesta af Tatiana Borissownas gamla bekanta hafva upphört att besöka henne, XIV. Karataeff, eller den lifegna älskarinnan. För fem är sedan; på hösten, måste jag på vägen från Moskwa till Toula, af brist på hästar, qvardröjs en hel dag på en gästgifvaregård. Jag återkom från jJagtem och hade vas rit nog oförsigtig att bortskicka mitt troika. Hållkarlen, en gammal vresig karl raed långt öfver ögonen nedhängande här och små matta ögon, besvarade mina böner och klagomål endast med ett föga artigt brummande, gick med tunga steg, slog upp och iger dörrarse och tycktes ha god lust att förbaunna sin sysala. Derefter giok ham ut: på förstuguqvisten och grälade på skjutsbönderna, va bondlurkar