Farväl, Anastasi Iwanytsehl Man ledde hästen til värdshuset; Dagen derpå var han febersjuk och halt. Jag ville låta spänna :honom för åkdonet, han slog bakut; man slog honom med piskan; han gick baklänges, blef ursinnig och kastade sig ned på marken; Jag begaf mig då till herr Tschernobai och frågade om han vore hemma; man svarade jä; och jag steg in; han. stod utanför sitt stall; Jag sade straxt: i Jag ber er förklara huru ni i går kunnat till mig sälja en okynnig och sjuk häst? ... sår -han sjuk? Gud förbjude dett Hvad fattas honor då?s -sHan tyckes ha stark feber; dessutom haltar hanj har ett sår på manken; är istadig . . . Är din häst halt? Hvad vill det säga? Åb, då Kar PA Cihexnt honom . . . Jag har ingen del:deri; derpå tager jag Gud till vittne, ejh för öfrigt sår ov a Anastasi Iwanytsch, billigheten fordrar att ni tar tillbaka er häst. sHvad tänker ni på? Nej, min bästa herfe, det kan jag visst icke! Blif ej ond; men det är så regeln hör, att så snart en såld och under. kappan. afträdd häst är utom gården, är handeln uppgjord och kan ej gå tillbaka. Ni bör alltid se er noga före innan ni köper. Jag märkte att han ville afläsna sig, och som :jag af naturen är saktmodig och fördragsamy, rodnäde jag öfver min lättrogenhet och lemnade den vördnadsvärde gubben med det hvita; håret; Lyckligtvis hade jag icke särdeles dyrt betalt den goda lärdomen. Följande dagen reste jag; tre veckor sednare återsåg jag staden Lebidiane, som låg i min väg... Jag stannade der: några timmar; efter att hafva ätit middag, gick jag till cafÅn, der jag igenkände nästan alla de samma personerna, och, hvad som mest förvånade mig, jag fann äfven der prins N. N. N., som vid biljarden utvecklade -alla sina naturliga eller förvärfda. behag; men herr Khlopakoffs öde hade redan undergått den vanliga vexlingen: han hade. i åtnjutandet af prinsens ynnest blifvit efterträdd af en annan favorit, den lille ljushårige officeren. Den stackars f. d. underlöjtnanten försökte ännu en gång, medan jag var närvarande, att begagna sitt lilla snarkande ord, i hopp att det kanske skulle väcka ett för honom gynnsamt minne; men långt ifrån attskratta, rynkade prinsen blott ögonbrynen öch höjde på axlarne. Khblopakoff sänkte hufvudet, lät kropen sjunka tillsammans och drog sig tillbaka 1 litet hörn, der han satte sig att helt tyst ech anspråkslöst stoppa sin pipa... Han rökte mycket,