mig Sokol. Sitnikoff lät visa mig ännu några hästar. Slutligen framfördes en grå, apelkastad häst från Woeikoffs stuteri, som behagade mig vid första anblicken; jag kunde icke neka mig nöjet att klappa honom på hufvudet och sidorna. Sitnikoff låtsade genast en stor likgiltighet. Går han bra? frågade jag honom. (När det är tal om en springare, frågar man ej om han springer). Ja, han går,, svarade hästhandlaren lugnt. Kan man ej få se det?s : Jo, hvarför icke? Hör hit, Kouzia, spänn Gråapeln flinkt för droskan. Kouzia, som var en stor mästare i sådana slags prof, for tre gånger förbi oss på gatan. Gråapeln. var en häst som sprang väl, som icke: snafvade, icke sparkade; han förde sina ben fritt och regelbundet: och bar svansen ledigt --och: väl. Jag frågade Sitnikoff hvad han begärde för denna häst; han uppgaf ett omåttligt pris. Vi började att allvarsamt köpslå ute på sjelfva gatan, då vi plötsligt fingo se en ypperligt styrd troika sorien fågelkomma flygande från en närgränsande gata och med; matematisk noggrannhet stanna rakt framför Sitnikoffs körport. I en elegant jagtvagn satt pring N. N. N.; bredvid honom hade Khlopakoff fått plats. Baklaga körde . .: och huru han körde, den skälmen! Han skulle med sitt Juftiga spann kunnat passera gehom ens bottenlös tunna, utan att bringa henne ur sitt läge. De begge bruna, eldiga förhästarne voro små men fiinka, med svarta ögon och smala ben; böjande och kråmande sig under loppet, framilade de som blixten. Stånghäseten, ett utmärkt skönt brunt kreatur, kunde ha förtjenat sitt eget kapitel; när han lyfte hufvudet bakåt, påminde hans hals om svanens; han hade en framskjutande bringa och ben, fina som pilar. Hvem skulle icke bli förtjust af att vid vårhögtiderna se sig dragen af så beundransvärda djur! Vi bedja ers nåd vara så god och stiga inp; gade Sitnikoff till prinsen. Prinsen hoppade ned ur vagnen. Khlopakoff steg långsamt ur på motsatta sidan. : God dag, broder! svarade prinsen; har du hästar ? vAck! skulle inte jag ha hästar åt ers nåd? Men stig för all del in, jag ber! Peetia, för fram Pawline och säg till att man också håller Pohwalnyi färdig, . Hvad er beträffar, min berres, tillade han, vändande sig åt mig, mä kunna vi uppgöra vår lilla affären annan gång. Föma, sitt genast fram en bänk åt hans nådl Ur ett särskildt stall, som jag icke förut hade varseblifvit, utsläppte man nu Pawline. Det var .en vacker brun. häst, ett väldigt djur; det. störtade, ut med. ohejdad fart, Sitnikoff