Aftonbladet – 8 augusti 1855, sida 3

d. Dyströms villa ä Djurgärdea ai poliskommissarien Backlund, äiföljd af kommissarien Johosson. Etlusd förklarade att kläderna blifvit hbocom genöm inbjot:sstöld nattetid rånstulna. Olsson, i dag inställd Hl! polisförhör. nekade att ha innehaft någon af de fräv. hozom anvhållne persediar. Mälet remitterades fill rädhusrätten: — Sedan poliskommissarien Tinggren i dsg på f. m. på öfverstäthållareembetets befallning närvarit uti Norra Tivoli, då en Kongrewsk 6-pundig raket för första gången i Sverge uppsändes, och rapporterat kti densamma icke för närbelägne egendomar är eldfarlig, så har arrendatorn af norra Tivoli, hr Engluäd, erhållit öfverstätbållareembetet tillständ att läta i morgon uppsända fyra dylika raketer. En dråpare som var nära att undslippa sitt straf. (Slut från gårdagsbl. Efter flera med Toftån hos häradsrätten verkställda förhör, emellan hvilka ban Hölls förvarad i cell, er kände ban omsider, att han, efier at: håva fattat hat emot Ringsträm och inom sig beslutat att på honom utöfva hämnd, en afton i början af Juli rhå nad 1851, då han sett Ringström begifva sig från Blåhälls fiskläge till Nasume skog, sakta och utan att gifva sig tillkänna följt efter Ringström på nåsra stegs afstånd och sålunda kommit till det ställe i skogen, der lemningarne af Ringströms kropp sedermera blifvit fuona, och då ansett den ensamhet, hvari han sålunda, ännu obemärkt, befann sig nied Ringström, gifva Toftån tillfälle att emot Ringström utöfva sin hämnd; samt att Toften derföre, hållande i högra hånden en sten, hvarmed han under vägen försett sig, så stor att den gått nägot utom den knutna handen, medan Ringström i nedböjd ställning varit sysselsatt med hopsamling af ved, bakifrån når mat sig Ringström och med steuen gifvit hönom btt slag i hufvudet, hvaraf Ringström genast utan nägot ljud störtat till marken; hvarefter Toften hastigt skyndest från stället tillbaka ät fiskläget, utan att vidåre besöka stället; varande Toftn nu förvissad att Ridgström genom denna misshandling tillsatt lifvet. — Oaktadt erhållna erinringar om hvad ött vitthe upplyst angående Toftens egen berättelse derom, tt han, genast efter våldet, från den slagne tagit utet och yxan, och att denna berättelse sammanstämbde dels med den vunna upplysningen, att Ringström ständigt bar uret i en skinnpung inom kläderna, och dels ined beskaffeöheted af Ribgströms sysselsättning vid ifrågavarande tillfälle, som erfordrade begägnande af yxa, har Toftån icke velat erkänna. ätt hån då bemäktigat sig uret och yxan, utan vidhållit sina vid förra ransakniogen gjörda uppgifter, att han stulit uret i Ringströms strandbod vid Blåhäll, hvilket Töftån förklarade hafva skett dagen efter mordet; och att han på annat ställe hittat yxan. — Likaledes, fastän lskaren fi yttefligsre embetsutlåtande förklaråt, att-ett slag af den beskaffenhet, som Toftn erkännt sig hafva tilldelat Ringström, kunnat ästadkomma, om ej ögönblicklig, dock säker död, men icke til vägabringa den verkliga söndarbråkning af huftuä skålens främre delär och ansigtsbenen, som vid len ningarnes undersökniog befunnits, har Toftn, söm dock ansett sig ensam vållande till Ringströms död, nekat sig hafva utöfvat vidsträcktare våld än det erkända slaget med stenen; äfvensom han i sammanhang härmed Tföregifvit, att han icke ska!l närmare varseblifvit huru slaget å Ringströms hufvud tratfåt, men dock trodde, att det träffat i nacken; och ått han ej på stället qvarblifvit så länge att häl kunnat se burudan verkan slaget medfört, utan genast, af fruktan att Ringström kunde :ropa på hjelp, skyndat bort från stället; äfvensom Toften, wader förklarande att hans vid ifrågavarande tillfälle verkstållda hämndplan emot Ringström icke skåll ihnefatta afsigt ätt honöm afdagataga, uppgifvit, ått def sten, som Töftön hade i handen medan hän i skogen smög sig intill Ringström för att verkställa väldet, icke blifvit från marken upptagen i ändazmäl att begagnss vid detta väld; men för hvilket annat ändämål Toften då burit stenen, har han. icke sökt förklara. Öch har Toften jemväl föregilvit, det habs företsg att smyga sig öfter Ringström ia i skögbn skulle hafva skett af nyfikenhet ait se, huruvida icke Riogström ernade bemta något som han undangömtb. I fråga om anledningen till Toftens hat och hämnålust emot Ringström, har Toftn uppgifvit, dels at ömt oe Nb ns ke be Asos Se Hvad: för slag? Huru var det? Säg om det: der. En rrrracaliooo, hvad bah ! upprepade f. d. löjtnanten sjelfförnöjdt. Der Ha vi ordet, der ha vi det stackars ordet, hvarpå han i minst två års tid skall komma att tugga! tänkte jag inom mig. —I Nå, huru tänker ni nu spela, prins? Det der går icke an! staminade plötsligt en liten Ijushårig officer med små röda ögon, liten näsa och obetydligt ansigte som på ett yrvåket barn. Det der går ickean; hvarför spelar ni ej först på den hvita och sedan på den gula. bollen?x :: Hvad, på den hvita? frågade prinsen och såg öfver axeln ned på den fiffige rådgifvaren. Ja, på triplel Ah, det är sannt; derpå hade jag icke tänkt, mumlade prinsen mellan tänderna... och han spelade på den röda bollen. Ni ämnar väl gå att höra på zigenarne i afton ? skyndade den unge mannen, något. förlägen, att yttra, för att betäcka sin reträtt, Steschka kommer att sjunga... Iliouschka. Prinsen svarade honom icke. Rrracalioo, broder! sade Khlopakoff försigtigt, men. med. hänsyftning på den unge officern, i det han blundade med venstra ögat. Och prinsen gapskrattade. Trente-neuf å rienl sade markören. A rien, å rieni ditt nöt! Spänn nu upp ögonen, så får du se huru jag gör den här gula... (Klopakoff gned köen flera gånger mot venstra handens fingrar, riktade och... stötte bredvid bollen:) Ah; rrrakalioooo. .-. lione ! ropade han förtrytsamt. Hvadd! Huru sade du den här gången?, frågade prinsen, återigen lika öfverljudt skrattände. Men Khlopakoff upprepade icke sitt ord. Man måste kokettera litet med sin talang. Ni har mistat;. det. gör quarante å rien,. sade markören likgiltigt. d Ja, Tina herrär; sade printer, vändande