Aftonbladet – 7 augusti 1855, sida 3

verkonstapeln Lundberg gjort anmälan om att de tre rymmarne uppehöllo sig uti renhållniogskasernen vid Styrmansgatan å Ladugärdslandet. Polismästaren hade efter delfående af denna rapport genast låtit genom kommissarien Backlund beordra nödig polisstyrka för rymmarnes gripande. Desse hade dock kort fre polisens ankomst begifvit sig bort, åtföljde af några renhållniogskarlar och uti 2:ne båtar, som de olofligen lösryckt från sjöstranden, begifvit sig öfver sjön åt Tegelviken. Poliskonstaplarne hade skyndat i båt efter och lyckats upphinna den ena båten, men den andra:bhade undkommit. De uti den förstnämnde befintlige, som voro förutom Lindgren och Bergstedt, förre kronoarbetskarlarne Fredrik Clerke och Wilhelm Öhrnström, togo flykten in på en krog i hörnet af Tjärhofsgatan och Renstjernas gränd, hvarest de blefvo gripne och med tillkallad patrull från stadsmilitärkären afförde till häktet. Samtlige innehade knifvar, dyrkar och mejslar, med hvilka förstnämnde de sökte öfverfalla polis och patrull. Vid polisförhöret i dag tillfrågade hura det lyckats dem rymma från Rindön, uppgåfvo Lindgren och Bergstedt sammanstämmande att de i båt blifvit afhemtade af för stöld. straffade Wilbelm Sundström. Lindgren hade haft de pengar han vid häktandet innehade undangömde i Stadsgården under bron. Säväl dessa uppgifter som de att kläderna som de au pähade varit gömda å Rindön anses otroliga, hvarföre målet uppsköts tills om fredag. En dråpare som var nära att undslippa sitt straff. Arbetskarlen Jacob Ringström, boende i en stuga på ungefär !, mils afstånd från Blähälls fiskläge inom .Gottlands Södra härad, hade den 3 Juli 1851 appehållit sig vid nämnde fiskläge, der han ofta var sysselsatt med fiskande; Derefter sakoades han i sitt hem och trakten deromkriog. Då anledning icke var att Ringström omkommit ute å sjön, enär icke nägoo båt vid fiskläget saknades, uppstod misstanka att han blifvit mördad. Allmän kungörelse utfärdades för erhållande afde till Ringströms efterspanande erforder liga upplysningar, och skallgång i trakterna omkring Biähäll anställdes. Dessa ätgärder ledde icke till nå gon upptäckt angående Ringströms öde; dock hade egaren till den nära Blåhäll belägna skog i Nasume der, enligt nyligen träffadt aftal, Riogström skuile verkställa vedhuggning, vid skallgåogen varseblifvit att en vedkast blifvit uppsatt, hvilket förhållande, enär icke någon annan person haft uppdrag om sädant arbete, väckte förmodan, att nämnde vedhuggniog varit Ringströms sista sysselsättning. Ringström hade icke veterligen varit i osämja med någon annan som kunde misstänkas för hans undanrödjande, än arbetskarlen Carl Johan Olofsson Toftn från Lixarfve, hvilken, boende, i närheten af Ringströms hem och ofta samtidigt med Ringström uppehällande sig vid Blåhälls fiskläge, hade förmärkts hysa agg emot Ringström och stundom, äfven kort före dennes försvinnande, yttrat hotelser som gällde Ringströms lif. Toftn, som var 34 år gammal och 1848 ingått äktenskap, hade är 1849 tillträdt en ät honom på 50 års tid uppläten dagsverkslägenhet. På !,s:dels mils afständ från detta hans hem bodde hans moder. och broder. Hos desse skedde natten till den 10 November 1851 en inbrotisstöld af kläder, garn och andra persedlar till värde af 13 rdr 24 sk. bko. Spaningar efter det stulna godset skedde samma dag i granska pet; godset päträffades i Toftåns hus. Jemte detta stulna gods upptäcktes der två fickur, som tillhört Ringström ; af hvilket det ena, enligt hvad af Ringströms yttranden var bekant, blifvit honom genom stöld afhändt redan är 1849. Det andra uret hade Ringström ständigt burit i en skinnpung närmast bröstet inom sina kläder; och man hade alltid, dä Ringström skulle i andra personers närvaro upptaga uret för att göra sig underrättad om tiden, anmärkt, att Ringström med misstroende vände sig bort för att ej låta de främmande skåda uret. Det ansägs derföre icke sannolikt att, Säsom Toftn föregaf, detta ur kunde bafva legat förvaradti Ringströms strandbod vid Blähall i hans frånvaro och der stulits af Toftån; utan misstänktes, att uret blifvit taget från Ringström sedan denne genom nägon våldsgerning försatts ur tillfälle att värja desamma; och då jemyäl vid samma tillfälle hos Toftn päträffades Ringströms yxa som förmodades bafva varit af Ringström begzgnad då ban för vedhoggningen uppeböll sig ensam i den närbelägna skogen, ansägos misstankarne emot Toftån, att han mördat Ringström, vara. sä bekrifiade att Toftn derföre för sådant brott anklagades hos häradsrätten. Sedan Toftn, som föregaf att han ute å marken hittat yxan; förnekat all kunskap om Ringströms slutliga öde, förklarades ToftÅn icke kunna för det angifna mordet sakfällas, men dömdes till ansvar för den af honom erkänna inbrottsstölden hos bans moder och broder samt för stöld af de begge uren och för underlåtenhet att kungöra den hittade yxan; för hvilken förbrytelse Tofta i ena bt undergick 28 dagars fängelse vid vatten och bröd samt uppenbar kyrkoplikt. Två är efter det Ringström försvunnit, i Juli månad 1853, hade två personer, som körde ved ä Nasame skog, händelsevis kommit att uppehålla sig på ett med ung barrskog bevuxet ställe, nära intill den väg som från Blähäll löper fram genom skogen, och fonno der ett par jernbeslagoa träskor samt åtskilliga ben af en menrciskokropp, deriblatd en hufvudskål. Nära intill lemningarne af detta skelett läg en knippa torra furugrenar. Träskorna igenkändes med visshet att hafva tillhört Ringström. Vid Iskarebesigining ä de funna lemningarne antnärktes i afseende på hufvudskälen, att större delen af pannbenet saknades: den ojemna brottytan bildade en vinkel upp emo: kronsömmen; en öppen stäende remna sträckte sig från denna vinkel upp emot kronsämmen genom hela venstra hjessbenet ända till nacksömmarne; en annan remna gick in på halfva högra bjessbenet; större delen af ansigtsbenen voro; borta, men at de mer eller mindre skadade öfverkäkbenen var det högra fastsittande, det venstra löst; af den sönderbråkade och frånskiljda delea af pannbenet voro blott nigra mindre stycken var samt två större med hvar sin ögon hålsbåge; och förklarade läkaren, att hufvudskålen miste hafva blifvit genom ett ganska starkt väld krossad; hvadan all anledning vore, att Ringström såmedelst fått en våldsam död, På grund häraf upptogs ånyoåtalet emot Tofteo för mord å Ringström. I början af ransakningen vidhöll Toftån sitt förra nekande till all kunskap om Riogströms öde, oaktadt genom vittnesförhör ytterli gare uppdagades, att Toften burit hat emot Ring ström, samt att, vid den hos Tofin i November 1851 hållne undersökning efter stulet gods, då Ringströms iickur och yxa påträffades, Toftn, i anledning af Jenna upptäckt, med häftig oro låtit undfalla sig hoelser som åntydde, att frågan kunde komma att gälla ans lif. Ett vittne berättade hurusom Toftn somnartiden 1852, sedan han genom domstolarnes beslut ätt befrielse från första anklagelsen om begänget nord ä Ringström, för vittnet omtalat att Poften den 3 Juli 1851 begifvit sig till skogen och der slagit Rirgström så, att han dog af första hogget:, men att Potta ändock ytterligare gifvit Ringström ett eller två slag samt deruppå bemäktigat sig Ringströms slocka jonte hans yxa, hvarefter Toften dragit den löda kroppen ett stycke och kastat nägra risgrenar fver densamma. (Stutet följer.) Åsenius