Aftonbladet – 7 augusti 1855, sida 3

Åter skyndade spindeln upp i sin väf, men kom straxt ner igen, för att kring en annan af gråsuggans många fötter fästa en snara, hvarefter han ånyo ilade upp. Sålonda fortfor han under flera minuter att kring åtskilliga delar af sitt bytes kropp fästa dessa nästan osynliga, men dock snärjande trådar. Gråsuggan, som i sia sort var temligen stor, be mödade sig af alla krafter att komma lös, men förgåfves. Hon förmådde icke slita sina bojor och de fåfäoga bemödanden hon gjorde syntes blott mera insöärja henne dernti. Då nu hennes kamp blef allt svagare och svagare drög spindeln sina trådar allt tiätare och tätare tillsammans, och då hon var nästan alldeles utmattad, började han draga upp henne från golfvet. Detta förmådde hin dock icke på en gång: — först drog han hufvudet och framdelen af iosekten ungefär en half tum från golfvet, sedan den bakre delen; så fortfor han att arbeta tills gråsuggan var fem ä sex tum högt i luften. Sålunda måste hon dö, hängande i bojor. Spindeln var, som vi redan anmärkt, helt liten och kvappast tiondedelen så stor och tung som dess bytes (G. H, T.) — Flugorna på Krim. En korrespondent skrifver från lägret: Om vi pu en tid fått vara i fred för ryssarnes utfall; hafva vi haft att utstå anfall af er annan fietde, lika besvärig om än icke lika farlig. Hvarje vrå ät uppfyllå af millioner fingor, hvilka lemsa oss ingen rö dag eller natt och belägra hvarje del af ansigtet. De ligga i stundlig fejd med oss om åen föda som tillkommer oss, och när de, såsom alltid händer, slå Hed på matbiten under det vi föra den till munnen, lemna de icke sin plats förr än man väldsamt bortdrifver dem. För att uppfiska dem ur a hvari nägön äryck finves, bar man behof at upp dem med tre fingrar. Det enda sättet att blifva dem qvitt är att sitta i starkt drag; men delta är förenadt med många obehag. Ala försök att utrota dem bafsva slagit felt; genom rik bortårifvas de blott för några minuter och äterkomma sedan så mycket hungrigare. Den enda fritisen är under natten, då odjuren sofv3, men man behöfver blott påsar ljäs föratt åen taket betäckande svaris msssäd åter skall vara i rörelse såsom vore ärt middag. Värst lida da sjuka på bospitaleron, hvilkas retliga verver dagen i ända pådet odrägligaste marteras af denna landsplåga, hvilken man icke har bopp om att blifva qvitt förr än Septemberregnen börjas.