Aftonbladet – 7 augusti 1855, sida 2

ha vi Sällands bokomkraäsade stränder samt ön Hven och Landskronaslätten, som sträcka sig så långt blicken kan spana. Allt detta och änvu mycket mera, som icke så noga kan detaljeras, bildar tillsammans en tafla af dramatiskt lif, som det fordras en magisk trollstaf för att åskådligt framställa; men som vi ke äro nog lyckliga att ega någon sådan, fälla vi i stum hänryckning vår torftiga pengel och begifva oss ned bland mängden, som under tiden har ökat sig till antal af minet tolftusen tecknade. Flera komma likväl oupphörligen; och rörelsen är med hvarje ögonblick i tilltagande. Det är icke mera spridda grupper som vandra fram der och hvar, utan ett böljande menniskohbaf som är i gång. Men hvad kan det egentligen vara som hitlockat en sådan menniskomassa, ty icke är det ensamt den vackra naturen? Tålamod, min vän! Låtom oss för ro skull göra en rund upp och ned, för att taga de olika partierna i närmare ögonsigte, och svaret faller af sig sjelft. Jag skall blifva din cicerone och visa åtminstone de mest framstående typerna i detta lefvande bildergalleri. Till ea början märka vi med nöje att ingen synbar rangskilnad är rådande i denna folksamling, oaktadt den nog torde finnas ändå, kanske mera än på många andra ställen, ty skåningen har nögot att högmodas öfver, och då kan man vara säker på att denna arfsynd icke uteblifver. Emellertid se vi bonden och grefven, mästaren och gesällen, henneg nåd och köksan, sidenkoftan och ylletröjan, schäferhatten och kluten, kråkan och sjaletten ogeneradt vandra tillsammans, utgörande ett lysande färgspel för ögat, på samma gång som örat trakteras af ett lika mångfirgadt tonspel. Fioler och positiver, säckpipor, trumpeter, mungigor och många andra förunderliga instrumenter ljuda i