Aftonbladet – 7 augusti 1855, sida 2

vissnade rosor. En sådan predikan får d sällani höra, ty Wieselgren har få sina likar i andlig vältalighet. Nu är den emellertid slut, och sällskapet sprider, sig gvuppvis i arkens dunkelgröna aller; somliga dricka kaffe, andra bier, och återigen andra njuta af naturens skönheter. Vi räkna oss till de sednare och ställa derföre våra steg upp till stora hotellet, der vi för några ögonblick slå oss ned på öfversta balkongen, för att taga en öfversigt af det hela. Hvilken sublim tafla utbreder sig icke här för våra spejande blickar! Den är i högsta grad malerisk, och likväl kan den icke målas, ännu mindre beskrifvas; den kan endast i typografisk prickstil återgifvas på papperet. Låtom oss dock fästa vår uppmärksamhet vid någon af de förnämsta prickarne. Under oss ha vi den lummiga skogen, en grön bergås med luftiga sommarboningar, slingrande gångar och ångande blommor. Längre bort några hvitrappade bondgårdar, inhägnade af bördiga åkrar, samt, vid sidan af detsa, smärre herresäten och lustställen, hvaribland vi med tjusning märka Gåsebäck med sin nätta vil!a och klara fiskdamm, liggande som en blom-. sterbukett vid vägen till Helsingborg. Och ännu längre bort den pittoreska staden med: sina hängande trädgårdars, sina friska vattenkaskader och sammangyttrade bus. Till höger står fästet Kärnan på utpost gent emot Kroneborg, som reser sig på andra stranden vid sidan af Helsingör. Emellan dessa städer ligger Sundets vatten som en stålblank glasskifva, öfver hvilken hundradetal segel glida fram, på sfstånd liknande en flock svanor, gäss och änder, kring hvilken de lekande böljorna hoppa som ystra killingar. En och annan ångare stryker rykande åstad ibland dessa. Det är jägaren med det affyrade geväret midt ibland villebrådet. Till venster