Aftonbladet – 7 augusti 1855, sida 2

VEN eV ERS ORSA SAGA Re VIPS rn MRS SENSE Rn ts att intet offentligt upprop hällits ä härvarande stadens auktionskammare i går måndag; -hvartill blifvit fogad den reflexion, att ett dylikt förhållande: ej torde i mannaminne hafva inträffat; har man be gärt få upplysa att detta, längt ifrån att vara någon-ting ovanligt, tvärtom inträffar hvarje är en och anaan gång under sommarmånaderna. Samma pbovanliga händelse lärer äfven komma att inträffa nästa måndag: — Vid professor Atterboms begrafning i Upsala sistl. fredag utdelades i Östgöta nations nämn i sorgehuset följande vackra grafsång, som vi här meddela: Verser vid professor P. D. A, Atterboms graf. Den tredja Gustafs sol gått ned i blod, Fans tid var all, hans glada krets var bruten; Bekymrets mola p Sveas himmel stod, Och sångens fröjd blott lefde för minuen. Af jordisk klotskap tyngd uti sin flygt, Den svenska dikten drogs till stoftet neder, Att fostra menskors barn till tankerykt, Till verldslig vishet, dygd och goda seder. Förgäfves sången, fängslad än altjemt, Mot himlens fria rymd sin vinge spände: När han var fri, han var det blot; på stämt, Och snart igen han sina bojor kände. Då kom frän Götas bygder, ung och varm, Ea man vid Fyris vishetsbruon att stanna, Med söderns gyllne lyra på sin arm Och Riddarsagans drömmar på sin panna T:ll medeltidans dunkla mänskensnatt, Der underbara drömgestalter vaka, Der folkeis minne hopat sagans skatt, Hans fantasi sig sökte helst tillbaka. I annan skepnad ser han lifvet der, Af andra färger ser ban himlen stråla, Naturen der en annan mantel bär, Som nya blomster skönt och sällsamt måla. Der ser han luftiga gestalter gå På gräsens toppar, svingande i ringar, Och högt derofvan ser han Fågel Blå I rymden breda purpurstänkta vingar. Der ser han skymta under aftonskyn Felicias ö, ur fjerran vågor sprungen, Der ser han Astolf, — ser han hvarje syn, Som blifvit sen, bur underbart, besjunger. — Han grep sin lyra — ej till tidsfördrif ; Allvarlig, hänförd sjöng han hvad han skådat. I rya toner sjöng han: nyfödt lif Blef ail naturen med hans sång bebådadt. Nu hejdas vinden i sin lätta fart Att spela kärleksvisor mellan gräsen. Och skogen susar fram sin sinnesart, Och blomman yppar nu sitt blyga väsen. Vid källan Necken rör sin harpas sträng, Och dvergar lura under fjellets stenar, Och elfvor dansa nu på grönan äng, Och skögsfrun skymtar mellan trädens grenar. Det var hans ungdomsbragd! Ett språk han gaf Åt det som stumt och obegripet varit: Hvrarhelst han diktens fria rymd befarit Han sångens bojor öfverallt högg af. Det var en tid af strid och vedermöda, Af id och äfian utan rast och ro, Men oförtröttad i sin varma tro Han gick i kamp mot lefvande och döda. E:t maktspråk, bygdt på sekelgammal häfd, Af vanan helgadt, ej för honom gällde: Det var hans arm, som sist i gruset fällde Hvar Sldrig fördöm, täld men undergräfd. Men om han, retad under stridens yra Från skiljda bäll af fiende och vän, Förgripit sig på minnen, verkligt dyra, Han har dem manligt rättat upp igen. Omsider stridens eld är nederbrunnen. Uppå sin valplats tankfull kämpen står: Den seger, som han syftat på, är vunnen: Romantiskt fri den svenska sängen går. Men är det nog, med tvekan han sig frågar, Att söderns sängmö här sin plats begär? Hur än hon svärmar och hur äå hon lägar, Hon tränger icke ned till bjertat här; Hvad än hon vinner och hvad än hon vägar Hoa som den förra dock en främling är. Tegner har sjungit: hvarje ljud förtjusar ; Det är med dig Hah tjuösar, fosterland! I mäktiga och tunga toner brusär Nordmannabarpan under Geijers hand! Välan, jag ser mitt sanna mål! till Norden, Den jag gick ut ifrån, jag återgår: Den heliga, den åyra fösterjorden, Jag egnar allt, hvad än mig äterstär. I Svenska häfdens krypta steg han neder Till minnena frän Sängens fordna dar. I dunkla gömmor snart ett ljus sig breder, Oeh haifiutplånad skrift blir äter klar. Allt hvad han träffar der han noga gömmer, Allt hvad förloradt är han ser med sorg: Om Atlands ära han med Rudbeck drömmer, Och far till andars land med Svedenborg, Han Thorilds djerfva snille troget följer På vida ströftåg genom tankens verld, Oeh ser han Lidner stadd på himmelsfärd, Han med sin kärleks dok hans svaghet höljer, När med Dalin han sjungit om igen Sin täcka, skämtuppfyllda barndomsvisa, Lifslefvande en bild han mälar sen Utaf det glada hofvet kring Lovisa. Och Bellmans sängmö! Ingen si som ham Har hennes rika, djupa väsen fattat: Han säg hur löjet genom tärar brann, Hur bjertat blödde tyst, sen munnen skrattat. — Men huru ädel, hur försoningsfull, Han vedersakarne, de fordnå, dömde: För deras svilles och förtjensters skull Han gerna lidna oförrätter glömde. Att skipa sådan rätt, det var hans tröst, Hans lust, hans ära under lifvets höst. Sin kärleks sista gärd hans fromma sinne Vill egna hädangångne Vännens minne: Men dödens blixt i tempelbyggnan slär, Förra sista bilden färdig är derinne — Till asdra värf den ädle Mästarn går: Hans Skalde-Pantheon ofullbordadt stär. Nu till Lycksalighetens Ö han ilar, Dit hans Felieia honom vinkat ren, Vid hennes trogna hjerta Skalden hvilar, Hur säll i evighetens morgonsken! O Svea! mv med. dina varma böner En af de ädlaste bland dina söner! Gråt stilla vid hans graf! En själ ej fanns Mer varm oeh god och oskuldsfull än hans! —— tt — Om man kan säga att direktör; Gautier ar tur med sin sejour härstädes derigenom att ma-i cgzen ä kongl. Djurgården nästan hvarje afton och synnerhet om söndagarne är fullsatt af åskädare afi a skiekligt utförda konstoreduktionerna i konstrid