Aftonbladet – 7 augusti 1855, sida 2

stammar, rullar konversationen mellan de promenerandes läppar, tills den slutligen upplöser sig i ett mummel, som har mycken likbet med en surrande bisvärm. Och en bisvärm af menniskor är det också i verkligheten, hufvudsakligen bestående af vattenbi och drönare, Hvilket kan synas på snitten af kläderna, ehuru man här har svårt för att utmärka arbötsbien; ty bönder och borgare bära i allmänhet nästan samma drägt. Surret lägger sig dock småningom för ljudet af en bjellrande malmkloöcka som förkunnar att gudstjensten skall börjas. Inom några minuter är allt så tyst som i en graf. Med spänd uppmärksamhet står församlingen i dalen och på kullarne deromkring, omgärdad af skogens röna mur. Klockaren och musiken börja i förening en af Vallins herrliga psalmer; och flera tusende röster uppstämma sitt lof till onom, som skapat himlen så blå ochjorden så grön. Sången är högtidlig och rörande, ty intet instrument är fullkomligare än menniskobröstet och menniskorösten, när den å andaktens vingar höjer sig i lof och bön; elst när det sker inom ött tempel som har gräsmattan. till golf, bergen till väggår; trä den till fönstergäller ochskyarne till kupol, såsom händelsen var här. Vi känna oss i sådana. ögonblisk mera öppna för goda intryck; hjertats strängaspal vibrerar i salig harmoni; och det är icke utan tårar som de sista tonerna förklinga. Men vi vilja för tillfället aftorka desia och lyssna till predikanten, som nu har otdet, hvilket flödar öfver hens! läppar som det komme från en ångmaschin. Hör hvilket Herrans väder som utgår från hans mun! Än .är det lagens åskor som dandra från Sinai, och än evangelii blixter, som lysa från försoningen8 Tsbor, hvilka till sist sammansmälta i ett himmelskt mannaregn, som faller vederqvickande på hjertats