Aftonbladet – 6 augusti 1855, sida 2

hörts utaf, att e. ex. ståthållaren önskade draga sig tillbaka i privatlifvet; och det är derför naturligt att nationen med spänd uppmärksamhet motser bestämmelsen om hvem somrskall träda i spetsen för ländets styrelse. Den lösning af denna fråga som kunde synas. ligga närmast till hands är en förnyad tillämpning af den bestämmelse i grundlager, i. följd hvaraf konungens äldste son kan utnämnas till vicekonung. Då ömständigheterna fö synas särdeles gunstiga för en lösning på detta sätt, då Hans Vajestäts återvunna helsa och kraftfulla mannaålder kunorå antagas göra tronföljarens vVistelse i Stockholm mindre nödvändig, och ingen . personalförändring behöfves för att en vieekonungs utnämnande kan ega rum, är man så mycket mera böjd att sätta tro till hvad man hör berättas, att normännen nu skulle Fha utsigt att en längre tid få behålla troönföljaren och hans fåmilj qvar här i Norge. Det är också klart, att en längre vistelse i landet och ett omedelbart deltagande i ledningen af dess vigtigaste angelägenheter skulle gifva den blifvande konungen, hvitken, sedan han bestigit de förenade rikenas tron, hädanefter som hittils kommer att residera i Sverge under största delen af året, det bästa tillfälle att göra sig förtrogen med Norges naturliga och nationala egendomlighe:er, norrmännens egna särskilda intressen och deras önskningar för landets utveckling, att fastare tillknyta det band som förenar nationen med konungahuset och att derigenom tillika befästa den norska och svenska föreningens moraliska band. Sedan han sålunda som tronföljare haft fullt tillfälle att personligen på det noggrannaste lära känna så väl Sverges som Norges nationäliteter, borgerliga och politiska institutioner, gemensamma och särskilda intressen och deras önskningar för landets utveckling, skall han när försynen en gång kalla honom till de begge rikenas styrelse, vara långt bättre i stånd ått bilda sig en sjelfständig åsigt om förhållandena och både i egenskap af konung i Sverge och konung i Norge och som unionskonung kunna utöfva en större och mera välgörande inflytelse, än om han närmast endast känner det ena riket efter några korta besök, liksom han genom att redan som tronföljare stå i spetsen för det ena af sina blifvande rikens styrelse, skall få en för andra prinsar sällsynt anledning till en meta sjelfständig utveckling af de egenskaper som dana den kraftfulla regenton. Det skall derföre ej endast vara i Norges, utan äfven i brödrarikets och unionens3 välförstådda intresse, om det nuvarande tillfället till tillämpning af grundlagens 14 första moment blefve begagnadt, och Vi tro att en sådan anördning skulle af norska folket helsas med glädje och förtroende., Christianiaposten yttrar med anledning af hr Dahlqvists uppträdande på Christiania teater : . sHvad söm straxt för oss 8r något märkligt i det svefska sättet att spelå tfägedier på, är det starka och synbart ansträngda framhäfvandet af momenternä. Man ser att allting ända till den minstå detalj är i förväg uttänkt öch beräknadt, mar ser maschineriet som sätter de stora krafterna i rörelse, OcH derföre förekommer det oss som om den svenska dramatiska konsten, hvårs representant hr Dahlqvist kan sägas vara (?), saknar litet äf deå enkelhet och anspråkslöshet, utan hvilka vi ha svårt att tänka oss konstens. ideal. Men det tillkommer oss icke här att afgöra hvem som har rätt, antingen svenskarne eller danskarne, från hvilka sednare vi fått dramatisk smak. På sitt egendomliga sätt kan hr Dahlqvist sägas vara en utmärkt skådespelare. Hans mimik är förträfflig och hans spel i många hänseenden karakteristiskt och betecknande. Morgenbladet yttrar i samma ämne: Vi skulle ieke tala sanning om vi sade, att den svenska tragiska deklamationen och dramatiska framställningen, som vi i gär äter genom hr Dahlqvist efter flera års förlopp gjorde bekantskap med, i det heia tilltalar oss. Såsom så mycket annat i Sverge år det tragiska skädespelet tillskuret efter franskt mönster. Det är samma maner i deklamation, samma hastiga öfvergångar och häftiga rörelser som på Th6åtre frangaise icke just så behagligt öfverraska den lugne nordbon och som det fordras en Racheis senaialitet att försona honom med. Men såsom dei sår med allting som är länadt och omplanteradt, det blir icke lsngre rent och naturligt i den främman ie jordmånen; så har det ock gätt med den franska deklamationen. Genom att införas, för att icke säga intvingas, på en nordisk scen och framställas för en aordisk allmäöbet här det fransyska maneret förlorat mycket af sin frisklet, rikedom och värma, och der bar qvarstannat nögot styft oeh forceradt, som det fordras hela vanans makt för att bli förtrolig med. Hvad. vi straxt sakna är den mjukare modulstionen, den finare nyanseriogen, som vi äro vana att anse såsom, den dramatiska konstnärens hufvuduppgifter. Bäst kunde vi sätta oss in i hr Dahlqvists framställning då han skulle återgifsa passionerna på deras höjdpunkt; här försvana maneret och naturen gick, så art säga, öfver upptuktelsen. knas SY NV ÖR Tr Mm fx