i regeringsformen uttryckligen sanktioneradt och fick i 1723 års riksdagsordning till sin handläggning bänvista konungens sekreta propositioner om utrikes ärenden, om siatsverket, om försvarsverket och om bankoverket, jemte de ärenden Riksens Ständer dit remitterade. Bönderna fordrade den 8 Febr. 1720 tillträde också i detta utskott, men häri ville man ej villfara dem. Man var dock förlägen om skäl för afslaget. Erkebiskopen hittade på, att man kunde säga dem, att största delen, som i sekretautskottet förekommer, är på främmande språk, som de ej förstås. Bönderna gåfvo för ögonblicket efter, med förbehåll att före riksdagens slut få svar på sin inlaga. Men ej heller då hade de bättre lycka. Väl visade borgrarne någon benägenhet att i hushållsmål bevilja bönderna säte och stämma i sekreta utskottet. Men denna benägenhet blef ej långvarig. Borgrarne förenade sig slutligen med adel och prester i fullständigt afslag å petitionen. Bönderna inlemnade en skriftlig reservation. Vid följande riksdag, nemligen 1723, yrkade bönderna tre gånger sin rätt till säte och stämma i sekretautskottet. Men ehuru de i särskilda frågor adjungerades (7), blef rättigheten till deltagande i utskottets öfverläggningar och beslut dem just vid denna riksdag formligen frånkänd genom den då antagna riksdagsordningen. Från det utskott, som uppsatte förslag till lediga riksrådsembetens återbesättande, voro de redan genom regeringsformerna 1719 och 1720 uteslutna. Och 1723 ville adeln till och med utesluta dem från det utskott som granskade rådsprotokollerna. Från detta förslag afstod man dock på Olof Gyllenborgs föreställning. Här sökte man för dessa motgångar trösta bönderna genom tillåtelsen för kronohemmansåboer, dels att skatteköpa hemmanen efter mätismannaordom, med befrielse från skyldigheten att betala så mycket som bjöds af en annan, hvilken på hemmanets odling och förbättring ej användt något arbete, dels att, när helst de till vinnande af förmedling ville bekosta hemmanens refning och undersökning, erhålla sådan. Men då icke heller envåldskonungarne varit likgiltiga för skattdragarnes bestånd, och då Carl XII dels förunnat kronoåboer i allmänhet företrädesrätt till hemmanens skatteköp (8), dels gifvit den skattskyldiga allmogen utsigt till en temligen fördelaktig skattereglering, så vidt den utan rubbning af militieindelningen var möjlig, ansågo sig bönderna genom nämda förmåner visserligen ej godtgjorda för förlusten af allt inflytande på sjelfva regeringen och för utsigten att två stånd i sekretautskottet nu kunde afgöra fosterlandets vigtigaste angelägenheter. Sitt missnöje uttryckte de ej blott i förenämde framställningar, utan jemväl i yrkanden om en utvidgad konungamakt både vid 1720 och 1723 årens riksdagar, och i talmannen: yttrande vid granskningen af förstnämda års riksdagsbeslut: J talen så mycket om suveränitetens afskaffande och sätten så högt straff på den som söker densamma införa. Men jeg fruktar, nu är så vida kommet, att gromliga stånd vilja bringa sig till större suveränitet än någon af våra förra konungar egt,. Under en konung med mer anseende än Fredrik hade en sådan sinnesgstämuiag bland allmogen kunnat blifva vådlig. Den hade då kunnat finna genklang hos en minoritet i andra stånd och begagnas till vådliga företag. Nu förde den icke till någon för det nya regeringssättet vådlig följd. Man lärde hvad bondeståndets renhet var god för. Den andra af de omtalade ståndstvisterna, eller den om adliga privilegierna, väckte allmännare oro. Adeln lyckades att den 26 Maj 1719 erhålla nya privilegier i följd af presternas tvekan att med borgrarne förena sig i yrkandet att få del af förslaget innan det af drottningen godkändes. Denna tvekan hade sin grund i fruktan för svårigheter från adelns sida mot de privilegier presteståndet just vid samma tid sökte. Men så snart presterna fingo veta att adliga privilegierna redan blifvit stadfästade, förenade de sig med borgrarne om en anhållan hos drottningen, att privilegiifrågorna i allmänhet skulle få hvila till nästa riksdag, då begge stånden förbehöllo sig att få göra påminnelser mot adliga privilegierna. Denna anhållan hade för ögonblicket icke någon annan följd, än att presternas redan godkända privilegier ej stådfästades. Men tvisten upptogs vid följande riksdag ånyo, och blef så hotande, att Horn, för att afbryta den, genom adeln förmådde konungen att utan de öfriga ståndens hörande låta afblåsa riksdagen. För öfrigt blef stridens resultat denna gång beslutet, att ej några privilegier för ett stånd skulle gifvas utan samtliga ståndens vetskap och gjorde påminnelser, samt att 1719 års privilegier skulle tills vidare blifva hvilande, och konungens stadfästelse på adelns af Gustaf Adolf och Kristina erhållna privilegier. Stadfästelsen mötte väl någon svårighet. Konungen hemställde nemligen om ej, i öfverensstämmelse med hans försäkran, de öfriga stånden borde öfver adelns begäran om denna stadfästelse höras. Men den annars visst ej för konungamakten gynnsamt stämda adelns deputerade undanröjde denna svårighet (7) När det skedde, ändrades benämningen sekretautskottet till stora sekreta deputationen. (8) Johan III gaf 1582 äboerna uteslutande rätt till bördsrättsköp. Men till de under Gustaf Adolfs tid började skatteköpen hade de före 1701 ej en gäng företrädesrätt.