med svarta ögon, frisk hy och nästan manliga mustascher. På hvardagarne går hon klädd i stärkta klädningar; på söndagarne ökar hon toiletten med lösärmar af musslin. Wiatschesloff Illarionowitsch har en ståtlig anblick, isynnerhet vid ceremoniella middagar hos traktens ädlingar, som gifvas till ära för guvernörer och andra betydande personer; vid ylika tillfällen kan han sägas vara i sitt rätta element. Man placerar honom, om icke just till höger om den förste embetsmannen, åtminstone i bans närhet. I början af måltiden vet han att bibehålla en viss värdighet; i det han lutar sig tillbaka mot stolskarmen; smyger han en sned blick på bordsgästernas guldbroderade kragar. Men när banketten börjar lida till slut, då blir han upprymd, han småler åt alla sidor (förut har han smålett blott åt guvernören) och går ibland ända derhän att föreslå sin favoritskål för det täcka könet, vår planets prydnad !l General Khwalinski gör ännu en ganska god figur vid alla högtidliga ceremonier, offentliga examina, adliga sammankomster, allmänna expositioner. Vid utgångarne från alla sådana ställen, der) han måste vänta på sin vagn, göra Wiatschesloff Illarionowitschs domestiker hvarken stora åtbörder eller skrika de högt; i det de bana sig väg genom hopen och ropa fram vagnen, säga de blott helt beskedligt: Förlåt... var god och lemna plats åt general Khwalinski; eller också: Der kommer general Khwalinskis ekipage. Ekipage!... Det är väl sannt att Khwalinskis vagn är af gammalmodig form; det är sannt att hans lakejers livr är utslitet (jag anser öfverflödigt säga att det är af grått kläde med röda passepoiler); äfven hästarne äro gamla och styfbenta; men Wiatschesloff är nog fåfäng att sätta värde på en öfverdrifven elegans, och han innehar en rang, i hvilken man, med minsta aktning för sig sjelf, ej nedlåter sig till att slå dunster i ögonen på någon. Khwalinski är ej talare, åtminstone har han hittills ej varit i tillfälle att utveckla någon