get och slå den ryska armå som understö jer fästningen för att slutligen taga densamma, som i åtta månader trotsat oss. LITTERATUR. Sverges politiska historia från konung Carl XII:s död till statshvälfningen 1772, af Carl Gustaf Malmström. Första delen. Stockhom, hos L. J. Hjerta, 1855. vur och 360 sidor i liten 8:o. Pris 2 rdr 16 sk. banko. (Slut från onsdagsbl.) Träffande anmärker hr M. att den enkla utvägen till enhets åstadkommande i en styrelse, der den saknas, som består deri att de medlemmar af styrelsen som befinna sig i strid med representationen, frivilligt draga sig tillbaka, något som de med heder kunna göra, vid denna tid knappt var känd i England, och i Sverge förmodligen icke fallit någon statsman in. Riksråden betraktades,, fortfar han, icke såsom de förnämsta sakförarne för vissa politiska åsigter, utan blott såsom höga embetsmän, och deras värdighet såsom en väl förvärfvad egendom, som de icke ens om de af ålder och sjuklighet vore orkeslösa behöfde frivilligt afträda, utan endast genom dom kunde förlora. Häraf följer, att man vid hvarje betydligare meningsskiljaktighet mellan rådet och ständerna antingen måste låta en sådan tvedrägt fortfara till men för styrelsens anseende och kraft, eller ock straffa en olika öfvertygelse såsom ett brott. Då man sällan tvekade att välja den sednare utvägen, följde att hvarje -partibvälfning under frihetstiden stegrade den inbördes förbittringen, emedan det underlägsna partiet betraktade sitt fall, icke såsom en följd af en förändring i allmänna tänkesättet, utan såsora en verkan af sina segrande fienders orättvisa förföljelseanda.. Och man kan tillägga, att denna förvexling af offentlig rätt och privaträtt med dess följder ej var den enda som ådrog det 1719—1723 skapade regeringssättet folkets ovilja och förakt. Likasom riksrådsvärdigheten betraktades såsom innehafvarens välförvärfvade egendom, ansågs ock lagstiftande makten för de i besittning deraf komna slägters och stånds, ja, konseqvent nog, för de deraf i besittning komna individers, välförvärfvade egendom, som i främsta rummet till deras egen fördel begagnades. Och derföre hotades detta regeringssätt redan i sina första år af faran att faila genom ståndstvister, Och derföre föll det när ståndstvister och enskild egennytta förenade sig med partitvister att skaka det. De ståndstvister, som i det nya regeringssättets början hotade dess bestånd, angingo bondeståndets deltagande i riksdagsärendena samt adliga privilegierna. Begge dessa tvister egnar hr M. en förtjent uppmärksamhet, och då de för svenska ståndsväsendet äro synnerligen karakteristiska, hoppas vi att en med ledning af hr M:s framställning lemnad kort öfversigt af begge icke skall förefalla våra läsare tröttande. Det var endast utomordentliga fall som föranledde böndernas tillkallande till 14:de och 15:de århundradenas herredagar. Endast i utomordentliga fall släpptes de äfven i 17:de århundradet in i ömtåligare öfverläggningar. Och vid 1719 ärs riksdag yttrade Conrad Ribbing oförtäckt, att bönderna i politiska och ekonomiska angelägenheter ej borde hafva något votum. I öfverensstämmelse med denna åsigt blefvo de då ock uteslutna från alla utskott, följaktligen från allt deltagande i ärendenas beredning. Det var naturligt att de ej dermed skulle åtnöjas. De hotade attresa hem; och regeringen hemförlofvade verkligen två tredjedelar af ståndet och qvarhöll blott den öfriga tredjedelen för att underteckna riksdagsbeslutet. Vid riksdagens slut tackade de borgrarne för det biträde de vid denna riksdag haft af borgareståndet och utbådo sig detsamma äfven för nästa riksdag; men presterna tackade de blott för det de varit här, förbehållande sig att vid nästa riksdag få tala på hvad dem nu blifvit pålagdt och de denna gang förgätit (6). Vid följande riksdag, eller en af år 1720, lär man funnit betänkligt att så fullkomligt som vid den förra utestänga bönderna från utskotten. De erhöllo derföre lats i några. Men i riksdagsärendenas hemga och egentliga verkstad ville man dock ej insläppa dem. Denna var och blef under hela tidehvarfvet sekretautskottet. Första gången bildadt år 1627 och af Carl XI användt så väl för inrikes som utrikes ärendens handläggning och såsom riksdagarnas egentliga ledare i de vigtigare frågor, der det ej sjelft egde besluta, tillsattes detta utskott äfven 1719, blef emot Olof Gyllenborgs råd år 1720 (6) Erkebiskopen försäkrade, att presterna haft om bönderna lika ömhet som om -sig sjelfva (!)