Aftonbladet – 4 augusti 1855, sida 1

mf FREY a RETT IR NE RE denna persons sida de varmaste sympatier för England. Också bar hr v. Usedom på denna höga persons önskan qvarstannat i London på det tråden icke skulle afslitas. Detta allt förefaller edra läsare temligen oväntadt. Det är icke desto mindre fullkomligt säkert. Mean kan deraf visserligen icke sluta till sannolikheten af en preussisk-engelek allians, isynnerhet som nu dessutom hr v. Usedom afrest. Men det visar dock, att vissa tendenser ega rum, som i andra tider, under för ändrade omständigheter, och om en gång junkerpartiet icke mera vore det herrskande i Berlin, kunde bilda en anknytningspunkt för bättre politiska förbindelser. Men detta är ännu icke allt. När hr v. Usedoms mission uten resultst hade blifvit afslutad i Maj detta år, påstodo junkerpartiets och ministerens organer, att ban icke haft någon politisk mission. Den, som endast till bälften hade reda på hvad som föregått, visste hvad han hade att tro derom. Det var en offenlig hemlighet, att hr v. Usedom hade medtagit instruktioner som han sjelf föreslagit och redigerat och som sedermera blifvit antagna å högsta ort. Man erfar nu i detta bänseende en mycket märklig detalj. Hr v. Usedom hade äfven i dessa instruktioner vpptegit en artikel som gick ut derp8, att Prevssen aldrig skulle medgifva Polens återställande. När han nu föreläste sitt utkast för böga vederbörande, så korrigerade man det anförda stället och lät honom skrifva : Preus een skall aldrig medgifva Polens återställande på revolutionär väg. Denna restriktion saknar Fj intresse. När det hette att hr v. Usedom icke hade någon politisk mission, försökrade junkerpartiet att bans uppdreg vore religiöst och rörde den obeftäckade aftelsen. Dermed förbåller sig på följande sätt. Bland de anklagelser, som gjordes mot förra preussiska ministern Barnsen af bans fiender, var äfven den att han ville framkalla en gemensam protest från Englands och Frankrikes sida mot dogmen om Jungfru Marias obefläckade aflelse. Hrv. Usedor erhöll vid sin afreta till London i December 1834 uppdrag att nu efteråt (Bunsen störtades som bekant redan sonimaren 1854) göra sig underrättad om förhållandet. Detta erinrar mig om en föga bekant händelse från en äldre tid, då Bunsens fiender också en gång företogo sig satt störta honom. Bunsen hade varit i Frankfurt och hade sedermera öfvertagit besörjandetaf mnationalförsamlingens och rikeministerens diplomatiska angelägenheter i London. Konungen hade gifvit honom tillstånd härtill under vissa förbehåll. Af hvad slag dessa förbehåll voro är ou ej lämpligt att meddela. Bunsen synes emellertid icke ha uppfyllt dem. Dåvarande preussiska ministern grefve v. Arnim anklagade honom hos konungen. Denne begärde bevis, hvilka grefve Arnim anskaffade. När de framlades för konungen och han tagit kännedom af dem, tog han pennan för att underteckna Bunsens afsättning. I detta ögonblick sade grefve Arnim: Nu får E. Maj:t en dålig tjenare mindre,. Konungen vände sig om, bröt sönder pennan och sade: Jag kan icke medgifva, att en man som i många år var min vän, om han ock felat, får kallas en dålig tjenare,. Bunsens afseätining blef inhiberad. Detta var våren 1849. Då lyckades Bunsens fiender icke att störta honom. Om de nu förlidet år varit lyckligare, så måste man tllstå att Bunsen burit sig mycket oförståndigt åt, och att till och med hans vänner icke kunna frisöga honom från hufvudlösa handlingar. Han rörde i de ömtåligaste frågor, den polska och sgchleswigholsteinska, i ett ögonblick då vändningen till skada för vestmakterna redan hade inträdt i Preussens politik (Febr. 1854) och för hvilka man dessatom icke kunde vänta något lifligt deltagande från vestmakterna, som då ännu icke en gång hade kommit till ett energiskt beslut om de fyra punkterna. Icke tillfreds härmed, var hr v. Bunsen obetänksam nog att pr telegraf berätta till Berlin om ett samtal i dessa ämaen som han haft med engelska utrikesministern. Denna telegrafdepesch föll i fientliga händer och utgjorde ett kraftigt medel till att störta den ärlige liberale, men något fantastiske och helt och hållet odiplomatiske diplomaten. Nu lefver hr Bunsen i Bonn vid Rhen, i stilla lugn. För att kunna flytta dit och etablera sig der måste hän sälja sitt dyrbara bibliotek. Han har en pension af 2000 thlr. Detta allt är data som höra till tidshistorien och förtjena att upptecknar. Man samlar ju små drag från längesedan förgångna tider; hvarföre då försumma de som förete sig i nutiden och hvilka ha afseende på samtida personer, som kunna bli kallade att ännu en gång gripa in i det politiska lifvet, och kasta ljus öfver motivemna till deras handlingar och deras karakter. Jag vill icke sluta detta bref utan att säga er ett ord om den stora glädje som LippeJetmoldska kabinettsministern hr Fischers afsättning framkallat i hela Tyskland. Denne läfventyrares carriere, hvilken sålde tyska flottan på auktion och redan en gång förut fått afsked från en hög tjenst i Oldenburg, lärer nog vara bekant för edra läsare. De hafva också säkert hört talas om den fräcka, impertinenta besvärsskrift som han vid förbunsdagen ingaf till förmån för junkrarne i Sachsen Gotha emot den liberalt sinnade hertigen, huru han sedermera kom till Coburg och blef häktad der. Emot kaution blef han åter försatt i frihet, men process börjades emot honom, och fursten af Lippe-Detmold erfor vid sin genomresa genom Frankfurt, att förbundslagarne göra hans utlemnande till de coburgska domstolarne oundvikligt. Men på samma gång hade hr Fischer, som ger Berlinertidningen Kladderadatsch ämne till en af dess kostligaste figurer, förderfvat sin. sak hos de lippeska junkrarne. Öfverbufvud herrskade han 1 det lilla landet fullkomlict sielfrådiot AS