RA RV OS UTE UTSE UREA R ståthållare utnämnes antingen en norrman eller en svenskn. Det är denna sista föreskrift, hvilken egentligen gör ond blod, och den man med all gevalt vill hafva utur grundlagen utstruken. Detta uppenbarade sig alldeles otvetydigt uti den första motionen som vid stortbinget blef giord om ändring af stadgardena rörande ståthållareskapet. Denna motion, väckt vid 1848 års storthing, gick rakt och utan omsvep på saken. Den yrkade ingenting mer än borttågandet ur grundlagen af föreskriften at: embetet kunde af svenskar beklädas. Då likväl motionen i denna sin nakenhet ansågs kunna möjligen innebära något stötande för Sverge, har man vid de två sednaste storthingen (1851 och 1854) sökt mildra: detta på det sättet, att den då förnyade motionen föreslagit afskaffandet af sjelfva embetet ). Förrän vi om den så framstälda motionen, hvilken hvilar till afgörande på nästa storthing, ingå i något yttrande, torde likväl först vara angelöget att tillse hvad sjelfva embetet innebär. Utan noggrann utredsing af denna preliminärfråga, är det väl också i sjelfva verket omöjligt att komma till ett klart och bestämdt omdöme: huruvida det verkligen är nyttigt att embetet afskaffas. En sådan utredning med ledning af norska grundlagen synes oss äfven för svenska allmänheten vara så mycket nödvändigare, som den betydelse norska statsrättslärare (t. ex. Stang, sid. 107, 108) gifva åt ståthållarevärdigheten, ingalunda synes oss adeqvat. Ståthållaren är, när sidan finnes, konungens och rikets högste embetsman. Grundålagens 28 nämner honom uttryckligen framför statsministern. Vidare: då 12 och 22 S6 omtals statsministern blott såsom medlem af statsrådet, bjuder 14 deremot ovilkorligen, att när konungen sjelf är närvarande i Norge, och ståthållarens funktioner sågrom sådan naturligtvis upphöra, ståthållaren (äfven i statsministerns närvaro) är första statsrådets. Med all skyldig gard för den lika aktningsvärde som älskvärde författaren af Norges Grundlovbestemte Ret, kunna vi således i klar följd af dessa grundlagsbud icke dela hans mening och sätta statsministern öfver ståtbållaren, och den omständigheten att statsministern kontrasignerar de från konungen omedelbart emanerande reskripterna (en naturlig föjd deraf att dessa antagas blifva oftast utfärdade i Stockholm, hvarest statsministern alltid måste befinna sig uti konungens konstitutionella omgifning) synes icke rätt lyckligt vald för att ådagalägga statsministerns högre plats eller förmå att bevita hvad dermed skulle bevisas. Att ståthållaren under konungens frånvaro från Norge är att betrakta såsom norska regeringens president och har att utöfva de funktioner och den myndighet, som i allmänhet tillkomma en president i ett kollegium, — uti detta föreställningssätt instämma vi deremot helt och hållet med den berömde författaren, ehuru likväl icke så, att vi med honom anse denna egenskap eller funktion såsom norska regeringens i Cbristisnia president uttömma bela begreppet af stårhållarekallet, sådant detta i grundlagen förekommer. Med presidentskapet i regeriogen och egenskapen af konungens och rikets högste embetsman tro vi också (särdeles då vi dervid ej kunna underlåta att påminnas om att ståthållareskapet är ett embete bibehållet uti det nya statsskicket ifrån den danska tiden) vsra förenadt, att ståthållaren är att betrakta gåI som hela embetsmannahierarkiens och förvaltningens chef, och såsom sådan eger att i en viss grad utöfva jus supreme inspectionis, eller högeta tillsynen öfver förvsltningsärendenas gång. Till denna slutföljd anse vi oss så mycket mer befogade, som vi, utafdet samband med vicekönungsvärdigheten hvaruti ståthållareembetet alternatift förekommer uti grundlagen (se t. ex. 12, 13, 14 86), omöjligen kunna anvat fatta än att grundlagens mening är, att ståthållaren under konungens frånvaro från Norge derstädes representerar, likasom vicekonungen, ehuru i något mindre mån, konungens egen höga perton. Vi veta väl att denna mening är bestridd uti Stangs statsrätt, men skälem synas oss icke öfvervägande, och vi måste också här tillämpa: amicus Plato, sed magis amica veritas; emellertid underställa vi vördsamliger den nu framställda hos oss stadgade öfvertygelsen en närmare röfning af sådana män som Vogt, Stang, Banker; Schweigaard och Daa. Sedan ståtbållareembetets innehåll och betydelse sålunda blifvit bestämda, så, och alldeles afsedt från föreskriften att detsamma af en svensk kan -beklädas, förekommer till besverande frågan: är det nyttgt att detta embete afskaffas? Eller är det ej tvärtom i flera hänseenden vigtigt både för Norges konung och norska folket, att i spetsen för regeringen i Christiania och förvaltningen i allmänhet står en chsf, som utöfvar tillsyn öfver denna i dess helhet, utaf hvilken såsom ett slags konseljpresident kan fordras en öfversigt af ärendenas gång samt landets och folkets tillstånd en gånral, och ej såsom utaf departementacheferna blott om detaljerna inom hvars och ens administrationsgren, oeh som ändiligen är i tillfälle och specielt har skyldigheten att derom för konungen göra redo? På denna fråga tro vi, så vidt vi förstå, oss icke kunna gifva annat svar än det som synes oss redan vara gifvet vid sednaste stortbinget genom den, i sammanhang med beFF rr am ) Då förslaget innefattar en grundlagsförändring, så faller klart i ögonen af hurn oMnäligt stör vigt det är, om kenungen i afseende på sådana förändringer har ett veto, och, under en jakande förotsättning. hurovida detta är söspensift eller absolut. Säsom förut är nömåt rida, rörande frågan om : konungens veto med håpsigt till grundlagsförändringar, tre skiljsktiga meningar i Norge. Dan af dessa, som allr: minst läter sig förena med grundlagers föreskrifter och möter oöfvervionerliga svårigheter för att kobna skrofras och vridas till öfvereusstämmelse dermed, trnes Oss vara den som tillägger konungen ett sospensift veto. Hvad ati Dunkers förat åberopade skrift Om den nörste konstitution bl fvit anfördt rörande konuogens an