Aftonbladet – 2 augusti 1855, sida 3

ska himmel, han: ger -relief, färg, lif; till och med åt ruinerna; dessa ruiner äro mycket korrekta, himlen är sig öfverallt mycket-lik, men det ligger sanning deri. Jag tycker mig vara i den eviga staden. Jag anas dess; varma luft, jag rädes för de.pontinska träsken. Jag kan alltså bespara mig att yttra några loford. Min illusion gör alla sådana öfverflödiga. Katalogen upptager ännu en annan tafla af hr Palm, nemligen en vy af Gennazano (också i Italien). Hvar finnes denna andra tafla? Jag letar efter den, men gör det troligtvis illa, efter jag ej träffar den. Tidens knapphet och föremålens mängd drifva mig vidare. Coliseum ansvarar mig för Gennazano. Låtom oss öfvergå till en annan. -. Hr Stäck: Vinterstycke. Öfvergången är tvär, men icke svår. Dessa aflöfvade träd, med sina nakna kraftiga grenar, på hvilka snön fäster sig liksom för att låta stammarnes mörka färgton skarpare framstå, synas mig vara väl uppfattade och väl tecknade. Lointänen är god, ehuru jag finner den något kort, men detta beror kanhända af rimfrosten, som hindrar mig att se. Jag är icke längre i Italien, och det är vintern som råder. När jag står framför denna ödsliga natur, glömmer jag det icke. Hvad har jag egentligen att anmärka mot detta vinterstycke? Ren teckning, disig, tung luft, ingen växtlighet, bar mark, är icke det vinter? Men någonting skall man väl ändå anmä ka. Nå väl! Dessa träd; hvilkas löf affallit, men hvilkas starka grenar göra så kraft:gt motstånd, dessa träd förgrena sig måhända alltför symmetriskt. Ja, jag skulle önska att förgreningen visade något mindre konst och mera natur — detta är allt. Hr Troili: Porträtt af seniorn bland Stockholms anatomer. Man har mycket betraktat detta porträtt. Det synes vara måladt med konstnärligt förstånd och mycken kraft, och är sannolikt äfven träffadt. Har jag nu slutat den svenska afdelningen? Nej. Det återstår ännu att granska två taflor af hr Ekman, Midsommardagens firande på landet och Svenska soldaters inqvarterande Kos en tysk jamilj under trettioåriga kriget, men dessa taflor hafva fått sin. plats högt upp, den esa åtminstone, ty den andra serjag icke till för ögonblicket. Mina ögon äro för närvarande alltför uttröttade för några nya granskningar, synnerligast om de skola ske på längre afstånd. Jag gömmer derför hr Ekmans taflor till ena annan gång. Af samma. skäl uppskjuter jag äfven att yttra mig om tre aqvareller, den ena af hr Lundgren, de båda asdra af hr Scholander (två interiörer af kyrkor). i Dessa fem tafior skola på mitt korrespondenskonto bilda ett litet saldo, som jag franideles skall ärligt afbörda mig... Denna skuld är pemligen en af dem som det är ett stort nöje att betala. i Sanningen att säga, längt:r jag också mygket att tala med er om den norska tafleexpositionen. Det var ej de danska taflorna som dessa utrop af beundran gällde, om hvilka jeg tror mig förut hafva nämt något, och som man hade tillfälle att höra i det ögonblick då dessa taflor, nyss anlända, för första gången visades i det galleri, som är upplåtet åt de skandinaviska staterna. De gällde de norska arbetena, och förnämligast tre taflor af Tidemann, Norskt graföl och två andra taflor exponerade en på hvardera sidan om denna, hvilka ännu icke äro numererade och om hvilka katalogen ännu icke har någonting aft förtälja, .men som sjelfva tala för sig och säga, den ena: jag föreställer en protestantisk andaktsöfning, och den andra ännu tydligare: jag är en skolmästare omgifven af sina lärjungar. i Jag har sällan sett några arbeten som vid första anblicken uppväcka så lifliga intryck, och lika sällan har jag sett de första intrycr ken så fullständigt bekräftade af de följande. Min bäste hr Tidemand! ni har låtit mig tillbringa framför era tafior en njutningsrik-timma, en af dessa timmar som nöjet gör till minuter. ... Mea ni är ej en af de målare om hvilka man talarvid slutet af ett bref. Jag skall börja mitt följande bref med edra arbeten, men ni skulle göra mig mycket förbunden, om ni, för att sätta mig i stånd att värdigt måla dem, ville skicka mig några af edra egna färger. 4. H.