Aftonbladet – 2 augusti 1855, sida 2

dnoer, om Porten uppmuntrades att förlita sig på sina legna bjelpkällor, hvarvid det ännu alltid skulle stå hoaom öppet att anropa vänskapliga makters bistånd för att motverka sin mäktiga grannes hotelser. Dessutom skulle inskränkningen af ryska sjömakten på Svarta hafvet inom sådana gränser, att den tillsammans med en lika stor turkisk flotta vore tillräcklig att skydda den fredliga handelsrörelsen på detta haf, medföra den ytterligare indirekta fördelen, att den för framtiden hindrade ryska härars marsch på Konstantinopel eller åtminstone gjorde en sådan operation till en mycket vågad, i det, såsom erfarenheten hittills gifvit vid handen, understödet af en mäktig flotta, som är i stånd att samverka med en framryckande landtarme och tillföra den de erforderliga förråden, är nödvändigt för framgången af hvarje rörelse mot den turkiska hufvudstaden. Åläggandet af en tillräeklig inskränkning i ryska sjömakten på Svarta hafvet skulle gifva Turkiet det erforderliga materiella skyddet, på samma gång Turkiets erkännande såsom ett väsentligt element i den europeiska jemnvigten skulle gifva det en moralisk garanti, under hvars skydd det utan fruktan skulle kunna utföra de planer för en reform och en reorganisation i det inre, hvilkas förverkligande man sedan så många år enträget begärt af Porten. Om vi taga freds grundsatserna i den ordning de ligga framför oss, så fordrar första punkten det fullständiga upphäfvandet af alla äldre emellan Ryssland oeh Porten i afseende på provinserna Moldau, Wallaehiet och Servien bestående fördrag. Icke som skulle dessa provinser åter omedelbart ställas under Portens styrelse. Ryssland skall blott hädanefter ej mer kunna förebära några särskilda i afseende på detsamma ingångna förpligtelser, för att rättfärdiga sin inblandning, då det är frågan om förhållandena mellan denna makt och dei de nämda provinserna bestående myndigheterns; och dessa provinser skola ej blieka upp till Ryssland såsom på bastämmaren af sitt öde och skola ej egna Ryssland de hyllningsgärder, som endast tillkomma sultanen. Ingen anledning funnes för handet, åtminstone ieke prineipielt, att inblanda sij den i dessa provinser insatta lobala sjelfstyrelsen eller att försätta provinsernas regenter i ett omedelbarare berogndo af suveränens makt än nu är fallet. Moeningarne kunde vara delade om huruvida den tribut dessa provinser betala till Porten borde förhöjas. Men utnämningen af hespodarerne och suveränitetsattributerna skulle tillhöra sultanen, och då af främmande makter utnämnda agenterna, som hade att skydda sina landsmäns handelsintressen, skulle för det lagliga utövandet af sina funktioner ännu alltid behöfva sultanens formliga erkännande. I det d2sålunda förblefva under Portens öfverhöghet skulle provinserna icke mindre än de öfriga delarne af ottomaniska riket vara bundna af de förpligtelser till de främmande makteroa som Porten fördrassmässigt åtagit sig, och besvär öfver förnärmande af fördragsmässiza rättigheter skulle, sisom det äfven nu är fallet, af den respektive maktens representant vid sultanens hof inlemnas till Porten, som det åläge att gifva upprättelse. Hvad derefter den andra punkten, afskaffandet af Rysslands rätt att lägga hinder i vägen för den fria skeppsfarten på Donmau, angår, så kunde dstta syfte lättast uppnmäs derigenom, att man först oeh främst afirädde till Turkiet det område vid flodens mynning som denna makt i Adrianopelfreden afstod till Ryssland, under det vilkor likväl, att det åter afträdda omrädet af Porten ställdes under de europeiska stormakternas beskydd, som tillsammans med Porten skulle draga försorg derom, att alla segelbara armar till denna flod skyddades mot en enda makts uteslutarde herravälde, äfvensom att de hinder undanröj fez som nu hämma skeppsfarten och länge hotat att göra floden alldeles obrukbar för handelssyften. Ea blandad kommission, i hvilken Frankrike och Engisnd äfven representerades, borde utnämnas att reglera alla skeppsfarten rörande angelägenheter. Men om Ryssland inlåter sig i diskussion härom med uppriktig vilja att gå de i Donauskeppsfarten mest intresserade makternas Önskningar till mötes, så kan man mähändaå ha skal att hoppas, att dessa frägor skola erhålla en lycklig lösning genom insättandet af ett-syndikat, som är försedt med de nödiga fullmakterca till undanrödjande af de hinder som för närvarande finnas vid strömmens mynning eller der kunna uppsä. Den punkt, som ännu återstår att taga i öfvervägande, är synnerligt egnad att väcka kristna nationers sympatier, hvarföre ock dess dis.ussion och lösaing sanvolikt skall erbjuda mer än vanliga svärigheter. Ty det kommer derpå an att försona islams och kristendomens stridande passioner och att till vinnande af verldstiga ändamål bringa dem i öfverensstämmelse. Det är nästan öfrerflödigt att anmärka huru mycket man från de kristaa makternas sida i deras förhandlingar med Porten till förmån för kristna undersåter. måste räkna på sultanens stora sjelförnekelse och sjelfbeherrskning. Detskulle vara ganska välgörande för Turkiets lugn, om de europeiska makterna ömsesidigt ville bortlägga alla konfessionella fördomar i afseende på sultanens undersåter, och betrakta alla kristna, hvilken bekänaslse de än må tillhöra, säsom lika berättigade till de religiösa privilegier oeh friheter, dem sultanen, på de europeiska stormakternas yrkande, kan bevilja dem. Det synes önskvärdt att sultanen frivilltgt upphäfver alla lagliga och andra åtskilnader emellan sina mubamedanska och kristna undersåter, samt formligen meddelat de europeiska makterna de firmaoer hvärigetom dötta sker. Jag har härmed i korthet berört de åtskilliga vigtiga punkter, hvilka under konferenserna3 fortgång, hvar oeh en i sin ordning, skola komma till tals inför de församlade fullmäktige. Den noga kännedom som e. h. eger om de särskilda af mig omnämda punkteraa skall gifva er vid handen de lämpligaste argumenter till understödjande af-H. M:ts regerings politik, hvilken vill gifva Europa fred på fasta grundfalar. Det blod och de. skatter, dem vi så frikostigt appoffrat till understödjändet af denna politik, skulle helt ceh håilet vara bortkastade, så framt det enda resultatet af våra ansträngningar blefve en ihälig vapenhvilå, som hvarje ögonbliek kunde brytas, om ett gynnsamt tillfälle skulle erbjuda sig för uppnåen det af den ryska äregirighetens länge närda syften, oemligen underkufvandet af ottomaniska riket i Euro pa och en rysk prins uppstigande på tronen i Turkiets hufvudstad. E. h. skall meddela denna depeseh åt lord Westmoreland till dess upplysning och ledning. DANMARE. Från Köpenhamn telegraferas den 29 Juli: Genom ett öppet kongl. bref har riksdagen blifvit inkallad till den 11 Augusti: Finansmiaistern har medgifvit att frivärken få begagnas från Hamburg och Lybeck till Danmark. och tvertom. FRANKEIKE. Monitörens tillkäanagifver att kejsare och kejsarinnan skola begifva sig till Biaritz, men inom kort återkomma till Paris. Kejsaren skall på detlifligaste ha låtit lyck önska prias Napoleon för hans vid expositionsbanketten hållna tal. I sammanhang härmed berättas, att kejsaren nu vill gifva prinsen säte och stämma i ministerrådet. Ur det af prins Napoleon vid förutnämda bankett hållna talet meddela vi följande utdrag: Å hafva gjort allt hvad som stod i vär makt f r att med uppriktig hbjertlighet emottaga eder alla, fransmän och främliogar. Äfven ntom expositionen mäste våra utmrkta gäster hafva sett mycket och ntan tvifvel funnit någon anledning till eftertanka. HÄ KR Ons LJN-a lek a