Nya Sängieremingens taäSv CS8 ill Upsala, med arlöpande af Skoklester, blifver fönlaget dex 19 Avgosti, med ångfartyget C. Y. LINNE, sem fvår från Riddarbolmskämpen kl. precist 5 f. mi. Harmoni-musik och Sång utföras under resam. Bijetter, å kdr benko, Kunna uttagas innan den 8:de kugosti, JM 16 Bagsensgetan, Källaren Tre Remmare vid Regeringsgatan samt Gamla Malmens vid Myatgatan. OB5S. Skulle regzväder inträffa uppskjutes resan till pås följande Sördag. STOCKHOLM, den 31 Juli. Utrikes Korrespondens-artikel. (Från Aftonbladets korrespondent.) Berlin d. 21 Juli. Det är icke svårt att motstå frestelsen att itermed edra läsare genomstudera den -blåe bok om Österrike, som blifvit framlagd för parlamentet, och visa buru Österrike lekt med sina allierade. Allt redueerar sig ju. dock lertill, att Österrike förklarat sig vilja gå i rig för jemvigte-projektet, hvilket Ryssland antagit, såtom mycket besvärligt och obehagigt för Turkiet ock vestmakterna, medan det väl aktade sig för dylika löften i afseende på det andra förslaget om ex reduktion af deryska stridskrafterna i Svarta hafvet, om också blott ex vilkerlig, hvilken Ryesland säkerlien ieke medgifvit. .. Oeh -dettaallt -hade i örsta hamd till ändamål att återge Ryssland den makt som det hade haft före kriget. Det ir ett ringa straft för lord Russell, att ham fallit för sitt förerdande af dylika ryssvänliga projekter; på en anmwan tid skulle han blifvit försatt i anklagelsetillstånd. Emellertid hsr Österrike skyndat att i Tyskland göra slut på den tvist som förts med Preussen, för att derigenom sysselsätta sinnena. Inom få dagar skall förbundsdagen förklara, att kontingenternas krigsrustade skick tills vidare skall fortfara, och för öfrigt slugt kringgå Österrikes fordran af godkännande för dess politik, med den förklaringen, att den ger gitt bifall åt Österrike derutinnan, att inga nya bördor med anledning af de förut fattade besluten påläggas de tyska regeringarne. Dermed kunna vi för det första hoppas att bli befriade från noter och depercher åtminstone i Tyskland, hvilka endast kunna intressera de politiska dagdrifvarne. Under den nuvarande politiska stiltjen tager jag mig friheten anföra ännu några stälfen ur första bandet af Gervinus Det nittonde århundradets historia, der han på mästerligt sätt skildrar Preussens ställning på Wienerkosgressen 1815 och åvägabringandet af tyska förbundsakten. Utrymmet medgifver blett korta utdrag ur det rika stoffet. Den tidens preussiska statsmän skulle icke känna sig mycket smickrade af den bild Gervinus utkastar af dem, oaktadt han gör dem mycken rättvisa. Stein var mera en administrationsman, i författningsfrågor obevandrad. Hardenberg utmärkte sig genom underliga förslag. W. von Humbo!dts element var mera sällskapslifvet; han hade intet varmare intresse för offentliga angelägenheter; man fann i honom en förträfflig arbetare, men inger uppfinnare. Hans förslager voro svaga och remligen betydelselösa. Annu i Februari 1815 uttalade Hardenberg och Humboldt, att man icke kunde gå ifrån tre punkter. Dessa voro: en kraftig krigsmakt, garanterade landtständerförfattningar och en förbundsdomstol. Men hvartill hjelpte den bästa insigt och den skenbart fastaste vilja? Med ytterlig karakterslöshet prisgåfvos sedermera alla tre punkterna af Hardenberg. Österiike gick mu som alltid slugare till väga och Metternich visste att midt ibland de andras vidtsväfvande planer iakttaga Österrikes intresse. Skulle Tyskland bli en enig förbundsstat, så måste efter hans orubbliga mering Österrike herrska deri. I annat fall måste Tyskland vara ett lösligt förenadt statsförbund, hvars särskilda delar stodo öppna för inflytandet af -den mäktigaste. Honom har man att taeka för den tyska förbundsakten, med alla dess skader och hinder för den nationella välfärden oeh mtvecklingen; med alla dess frön till tvedrägt och ofärd. Till grund för densamma ligger det österrikiska Wessenbergska utkastet af December 1814, hvilket Metternich en tid icke öppet understödde, utan lät i stället bana sig väg. Man bör hos Gervinus läsa, med hvilken konst Metternich uppsköt rådplägningen, hur han förstod att uttrötta sinnena och buru sedermera i elfva brådstörtade sessioner, från den 23 Maj till den 10 Juli 1815, tyska förbundsförfattningen kom till stånd, under hvilken Tyskland ännu suekar, efter den korta men feberaktiga drömmen af 1848, med bjelp af hvilken Kurhessen blifvit trampadt i stoftet, liksom nu äfven skall ske med Hannover. Den sista återstoden af för undersåterna betryggande och gynnsamma bestämmelser var så godt som försvunnen. I förslaget hade det hetat, att en ständerförfattning måste ega rum (soll bestehenx) i alla tyska stater; denna föreskrifvande form miste vika för den berättande: En landtständerförfattning kommer att finnas (swerde Statt habens). På det tillika för framtiden förbundets omgestaltande skulle bli ena omöjlighet, fastställdes orörlighetens princip, hvilket var Österrikes egentliga mål. Om vanliga lagar skulle förbundsdagens mindre församling med 17 röster afgöra efter majoriteten; men alla vigtigare beslut öfver organiska förbundsinrättningar och ändring i förbundslagarne skulle blott vara giltigå om de antoges i plenum enhälligt; så att bvarje äfven den minsta stat erhöll en röst, de stora flera. Det är klart, att all vigtig och egentlig Pri derigenom gjordes omöjlig och att det aldrig kunde bli tal om äfven de aldra nödvändigaste reformer. Ännu mera gripande och intressant är skils dringen åf förbundett yttre förhållanden, sösom de då grundlades. Bland förbundets ledamöter voro tre stormakter och två makter af andra ordaingen, som bade största delen af sina besittningar utom Tyskland och hvil