Aftonbladet – 25 juli 1855, sida 2

P. D., ÅA. ATTERBONM. Svenska litteraturen har åter förlorat en af sina förnämsta prydnader; den enda skald af första ordaingen, som ännu qvarstod på den svenska parnassen, sedan döden under de tvenne sednaste decennierna bortryckt all: de storheter, som under en för vår vitterhet rik och lycklig tid på en gång gåfvo glans åt densamma: Wallin, Ling, Nikander, Tegner, Franzen, Geijer. Atterbom lefver numera endast i sina arbeten, i svenska poesiens och litteraturens historia och i deras minne som enskildt lärt känna och älska honom. I svenska poesiens historia, till hvilken han genom sina ypperliga litterärhistoriska arbeten lemnat så rika bidrag, kommer han sjelf att intaga en af de vigtigaste och mest framstående platserna. Det inflytande han såsom hufvudman för den nya skolan inom vårt lands vitterhet, utöfvat på svensk skaldekonst och svensk bildning i allmänhet, är alltför stort och betydelsefullt, att i få ord kunna sammanfattas; det blir den opartiska litterära häfdeforskningen förbehållet att skildra betydelsen af hans verksamhet såsom skald och såsom den der ställde sig i spetsen för en ny vitter riktning. Det skall då visa sig, att ur de öfverdrifter och de strider, som äro oskiljaktiga från brytandet af nya banar, dock framgått många lyckliga resultater, och att det i betydlig mån lyckats den nya skolan att ernå det som Atterbom sjelf på etwt ställe angifvit såsom sitt och sina vänners rnål: att anslå en hjertligare och skärare ton; att vid utbildaingen deraf ha i sigte dels det vackra som den antika och dels det vackra gom den romantiska tideåldern erbjöd; att förhjelpa vårt sköna modersmål till stör-e frihet, smidighet, rikedom, till rythmisk mångfald och fullklang; att bekriga, icke det Gustavo-Augustiska tidehvarfvet, sådant det visar sig i sina älskvärdaste frawbringelser, men väl de slemma följder, den ytlighet i käasla och begrepp, dena inskränkta synkrets, den trånga spetsgörd af förlomar, den tomma, allt förstenande formalism, som det slutligen medförde; att deremot kärleksfullt lyss:a till de i vära skogsbygder ännu qvarklingande ljuden af svensk forndikt och gornBång; att framför alle andra stä amor uppNES IR VITA DANTE LR