Aftonbladet – 25 juli 1855, sida 2

af germanisk dumhet. Han tycker om musik; då han spelar kort, sjunger han ofta med låg röst och ej utan känsla; några passager ur Lucia och Somnambula ha fästat sig i hans minne, men hans intonation är nästan alltid för hög. Vintern tillbringar han i S:t Petersburg. Allting är fint och väl ordnadt i hans hus; hans ordningssinne och hans böjelse för snygghet inverka på hela hans betjening till och med på kusken, som icke allenast tvättar både seldon och ekipager, utan äfven sitt ansigte, sina öron och sin hals. Arcadi Pawlytschs domestiker se visserligen trumpna ut; men i vårt goda Ryssland har man svårt för att afgöra, om en trumpen min härflyter af bekymmer eller sömnaktighet. Arcadi Pawlytsch har ett sött och mjukt uttal; han afbryter ofta sina meningar med små pauser, och hvarje o.d flyter vällustigt och klingande fram ur hans vackra mustascher. Han uppblandar gerna titt tal med några franska! uttryck, sådana som: Mais! mais cest incroyable! mais, comment done! Voila qui est merveilleux! enchan, charmå, ravi...o m, m. Men allt detta oaktadt, känner jag, för min del, ingen sympati för bonom, och funnes icke tjädrarne i hans skogar och rappbönsen på hans fält, så är jag öfvertygad om att vi längesedan hade ömsesidigt glömt hvarandra. En obestämd ängslan betager en då man är hos honom; sjelfva den komfort, som omger en, synes besvärlig, och hvarje afton, när en friserad och pomaderad kammartjenare. kommer, i sitt blåa livrå med v. pen i knapparna, att draga afen stöflarna, kän-er man sig liksom besvärad inför denna bleka och fjeskande figur. Man skulle tycka vida mer om att ha framför sig en ung kraftfull bonddräng, nyligen tagen ifrån ploger, med tjocka blomstrande kinder och bred näsa, om man också löpte ara att