Aftonbladet – 24 juli 1855, sida 3

skyldskap med Kaciane, eftersom hon är honom så lik. Hon bor och vistas hos honom. Hon är en rar flicka, det kan inte nekas; en liten god, snäll flicka. Och han, hvad tycker ni väl? Han har tagit sig för att lära henne läsa... och han skall säkert gå i land dermed; ty han är en gammal lurifax, en slipad krabat... en karl som... som... nog af, jag vet hvad jag vet.:. He, he, he! ropade han plötsligt, i det han höll inne hästarne, vände sig om till höger och venster och inandades luften. Jag tror att det osar svedt . .. ja, sannerligen... den nya axeln... hvartill tjente då att jag smorde den? . . . jag går straxt efter vatten; se der ha vijusten puss. Han steg tungt ned af vagnen, vände sig omkring, vädrade öch blickade åt alla sidor, tog loss ett litet ämbar som var fastbundet vid vagnen, och då han slagit vatten på axeln, tycktes han finna ett stort nöje i att lyssna till det hväsande som hördes från hjulnafven. Sex gånger på en sträcka af tio verst slog han sålunda vatten på axeln, som kalcinerades deraf; och det var redan mörkt då vi hunnit till vårt hem. En så dålig jagt jag hade h ft den här dagen!