Aftonbladet – 24 juli 1855, sida 2

att frukta ! ropade Kaciare i smeksam tor åt flickan. Jag är rädd, svarade hon. Du har ingenting att f ukta, säger jag dig, kom dål Utan gensägelse lemnade Anna sitt citadell och tog en omväg för att komma fram till dvärgen; knappt lemnade hennes små fötter minsta spår efter sig i det höga gräset, och hon stod nu vid dvärgens sida. Det var ett barn, icke om åtta är, som jag trott i början, men om tretton till fjorton. Flickan var liten och mager, och hennes lilla, vackra ansigte syntes förvånande likt Kacianes, ehuruväl den sednare var långt ifrån vacker. Det var samma kantiga drag, samma besynnerliga, på en gång elaka och godtrogna, tankspridda och skarpa blick, det var samma rörelser . . . Kaciane betraktade kenne från hufvud till fot; hon stod på hans högra sida. Her du plockat svampar?, frågade han henne. Jöp, svarade hon med ett fruktande småleende. Har du fått många ? Ja, mångar, svarade hon i det hon betraktade sin interlokutör och åter smålog. Har du funnit några hvita svampar? aJa, jag har hvita med. Visa oss dem; låt se? Hon satte ned korgen och upplyfte till hälften det stora kardborrbladet hvarmed hon betäckt svamparne. sAho, sade Kaciane, i det han lutade gig ned öfver korgen, vhvilka vackra svampar! Det är bra, mycket bra, Annuschka! Hon är din dotter? Icke sannt, Kaciane? frågade jag. Anna rodnade något. Nej, hon är... min slägtinge,, sade Kaciane med låtsad liknöjdhet. Nå väl, Annusch