Aftonbladet – 24 juli 1855, sida 1

ste minnen af lycka, och vi tycka liksom om vär blicksträckte sig allt längre och längre bort, som droge den oss efter sig i dessa lugna och klara djup, der man fianer sig så väl, der man skulle vilja bo..s. Herre! hä! herre !, sade plötsligt Kaciane med sin starka röst. Jag uppreste mig förvånad; denne man, som hittills knappt besvarat mina frågor, talade nu till mig, ropade nu på mig. Hvad vill du?s frågade jag honom. Hvarföre dödade du den der fogeln ? återtog han och stirrade på mig. Hvarföre! Skogsknarren är ett vildbråd; den kan ätas. Men det var icke för att ät dödade honom, herre; du skall ej Du dödade honom bara för ;o38 skull, Och du sjelf då, du är troligtvis icke rädd för att äta en höna eller en and, icke sannt?s Hönan och anden äro bestämda till föda åt menniskan ; skogsknarren är en fri fågel i skogarne, och han är ej den enda fria varelsen i skapelsen; hvarje skogarnes, fältens, strömmarnes, morasens, ängarnes, slätternas och bergens, jordens; och vattnets invånare bör kunna påräkna godbet af menniskan; det är synd att döda en sådan; låt honom lefva tills bäns tid är ute. Menniskan har nog ändå att föda sig af, att stilla hunger och törst mel: hon har säd, Guds första gåfva, och himlens vatten och de djur. som frivilligt öfverlemna sig åt henne, efter hvad vi veta, allt sedaa våra fäders och patriarkers tid.s Med stegrad nyfikenhet betraktade jag denne sällsamme lille man, hvars ord i detta ögonblick: strömmade: så ymnigt; ty han sökte dem ej; han-talad med en anderik. liflighet och ett! mildt allvar, i det han emellanåt tillslöt ögonen. ADå man hör dig, skulle man kunna tro