Aftonbladet – 24 juli 1855, sida 1

icke annat än sjelfva arbetet af safven i dess högsta uppstigande. Det är någonting behagligt att ligga så der utsträckt på skogsmossan och blicka på föremålen uppöfver. Det står oss fritt tänka os3, att vi då skåda stora oceanens afgrunder, utbredande sig under oss och utan att vårt betraktande störes af några skepp. Vi tycka kksom att träden, i stället att uppresa sig från jorden, äro ofantliga rö:ter af sjöväxter som uppskjuta och falla rakt ned i dessa kristallvågor; löfven på träden blifva än genomskinliga som smaragder, än ogenomskinliga, då de antaga en skiftning 1 grönt och guldgult; någorstädes långt, mycket långt bort synes ett ensamt löf på ändan af en smal qvist, helt orörligt mot en azurfärgad punkt af himlen, och straxt derintill synes ett annat, som rör sig, nästan i likbet med fiskstjerten då den svänger hit och dit, lisom vore denna rörelse en verkan, ej af Inften, men af någon lefvande varelses vilja och glädje. Likt de ilytande öarne i trollsagorna, synas hvita, mer eller mindre oiwkelformiga skyar sakta framskrida efter hvarandra och försvinna . .. och plötsligt tyckes hela detta haf, denna strålande eter, dessa hvitglänsande grenar och löf — allt tyckes röra sig på en och samma gång, det tyckes skälfva under ett hastigt öfvergående buller; då höreg liksom en liflig men oredig hviskning, ett sorl lik vågens oupphörliga plaskande mot stranden. Vi akta oss noga för att röra oss ur stället; denna anblick är a.ltför herrlig, alltför angenäm för hjertat, att vi så hastigt skulle beröfva oss den. Denna så djupa, så rena azur, som vi betrakta; förer på våra läppar ett smålende af klarhet och oskuld. Likt de glödande skyar, som, dominera atmosferen, se Vi upprulla sig; i det förflutna; liksom en lång och vaeker teori, våra köra: