Aftonbladet – 24 juli 1855, sida 1

det hvassa stålet, af menniskan försedt med skaft af en bit trä, som kanske trädet sjelft måst släppa till. Såsom man erfarit, hade jag ej på länge påträffat något vildt; omsider uppflög en knarr från en tät lund af små ekar. Jag lade an och sköt; fågeln hvirflade om i luften och föll. I det ögonblick skottet lossadss, lade Kaciane högra handen för ögonen och rörde sig ej ur stället, medan jag åter spände hanen och upptog det skjutna v.ldbrådet. Så snart jag tagit tjugo steg framåt, gick han fram till det ställe der fogeln hade fallit, lutade sig ned emot den af några bloddroppar fläckade marken, skakade på hufvudet och betraktade mig med en känsla af förskrickelse... Derpå hörde jag honom mumla: En synd!... ack ja, det är bestämdt en synd.p Den starka hettan tvang oss slutligen att draga oss in i skogen; jag kastade mig ned undar en hög haszelbuske, uppöfver hvilken en vacker ung lönn skyddande utbredde sina lätta grenar; Kaciane satte sig på stammen af en filld björk. Helt ofrivilligt började jag betrakta honom. Löfven röde sig sakta istoppen af det hvalf som betäckte oss, och deras skuggor föllo oredigt på den arma dvärgen, som, så godt han kunde, bade insvept sig i sin svarta rock, samt på hans lilla kantiga och. hopdragna, ansigte. Han hvarken höjde eller sänkte hufvudet, och hans blick var orörlig. Utledsen af denna motbjudande: anblick, lade jag mig på ryggen och: började betrasta spelet af löfven, hvilka nu ej oroade af vinden voro öfverlemnade åt sig sjelfva; deras korsade läge och deras sakta rörelser sticka skarpt af och låta tydligt märka sig på den jemna bottnen af en klar himmel. öfverkets rörlighet är der