Aftonbladet – 21 juli 1855, sida 3

Omsider visade sig åter Ermolai. Man kan föreställa sig vår glidje. Nå väl, jag har funnit fast grund som siräcker sig ända ned till stranden.s Framåt !a Nej vänta. Han stack handen i sin ficka och uppdrog ett långt smalt rep, hvars begge ändar ban tog i sin mhn; derpå gick han framåt. Wiadimir som höll i repet följde efter, och Sutschok slutade tåget. Till stranden var det omkring tvåbundra steg, men Ermolzi som noga beräkeat vägen gick raskt, oupphörligt ropande: Till venster! Akta er; till höger är en vatterhvirfvel, der är en stor håla, nu till höger, annars faller ni i ön Vattnet steg oss stundom ända upp till munnen, och Sutschok som var den minste af oas fyra, förlorade två gånger fotfästet, och det blef bubblor på vattenytan efter hans steg. Mod, rör på dig då!s skrek Ermolai som kraftigt hjelpte honom På benen, och Sutechok, lifvad af hoppst, blef nu nästan en simmare. Icke ens i det bryderi, hvari den etackars bonden råkat, hade han den så naturliga dristigheten att hänga sig fast vid mina rock skört. Genomblötta och betäickta af gyttja, satte vi slutligen fotem på stranden. Två timmar derefter sutto vi (mer och mindre torra) uti em stor hölada och beredde oss till att äta af det man kunnat anskaffa åt oss ifrån byn. Min kusk, Jerondil, en mycket trög och ovig menniska, drömmande eller snarare sömnaktig, böll sig vid dörren och undfögnede af hjertans grund Sutschok med snus. Ryska kuskar knyta snart vänskapsband. Sutschok snusade, hostade, rös och enusade återigen; det såg ut som om han eftar kallbadet fann ett stört nöje deri. Wiadimirs lymfatiska temperament gaf honom en dyster min, och han tsladö blott obetydligt. Ermolai torkade omsorgsfullt vira börsor. Huudaros slogo svansarna i krok i västen på eå ortolan, och hästarne gnäggade under ett öppst lider. Solen ver i nedgången, dess ei. sta strålar förgade vestern naed en skön purpur, uader det förgylida moln småningom at. tog0 och förlorade sig i små krusiga vågor. Från byn hördes några nationalsånger. —t— LL