Aftonbladet – 21 juli 1855, sida 2

små böcker man får se på alla landtmarknader. För närvsrande lefde han, såsom många sedra i Ryssland, utan någon förmögenhet eller något bestämdt yrke, och tycktes, för att kunna försörja sig, böra räkna på en gynssam slump. Han uttryckte sig i valda ordalag, hade en viss otvungen hållning och visade mycken uppmärksamhet i sitt uppföramde. Han var sannolikt en stor roug, en farlig förförare, och det är ganska troligt att han rönte ramgång. Flickorna i Ryssland äro förryckta vältslighet. Band annat lät ban mig äfven förstå att ban besökte trakters adelsmän, ait han i distriktets stad hade många goda bekantskaper, att han spelade pråfrence och stt han kände flera invånare i våra hufvudtider. Han emålog ofta och varierade siza småleenden; det slags leende som anstod honom bäst var ett anspråkslöst, modereradt, sympatetiskt, uppmärksamt småleende, hrilket alltid sväfvade på hans lippar då ban Jyssnsde till något. Han lyssnade gawska väl och förstod rätt bra hvad man sade honom, och han uttryckte på ett passande sätt sitt gillande af det han förstod; men som han likväl ej lemnade ur sigte känslan af eget värde, så kunde man läsa i hang anletsdrag att ifven han, då tillfälle gafs, kunde hysa sin gen åsigt. Ermolai, en föga belefvad och 2) särdeles klyftig man, företog sig att dua noaom, och det var roligt att.se med hvilken im ironi Wladimir ställde till honom de mest Srbindliga ni. Hvarföres, frågade jag homom, nyttjar mi lennabindel? Har ni tandvärk?s Nej, svarade han; iet är en bskleglig öljd af min oförsigtighet. Jag hade en vän, m förträfflig man, men obskant med all slags agt. Sådant ser man äfven på landsbygleo. En afton får han det infallet att säga ill måg: Kära du, tag mig i morgon bittida ned på jagter; jag vill gerna sjelf se hvari letta nöje består. Jsg ville icke motsäga en än och jag skaffade honom en bössa. Vid oluppgången gingo vi ut; jag sköt några oglar, och han skräznde upp några spatfvar.