Aftonbladet – 18 juli 1855, sida 2

att bruka, och att han ganska ofta måste gå håla fem verst ifrån sin stuga till sitt åkerfält. .. Hvad kan man väl begära af honom? Det är — tillade han — en helig pligt, alltför länge försummad, att lindra bondens möda, att söka betrygga hans välstånd och att sträfva till detta mål med mod och ståndaktighet; ty noga räknadt, äro deras fördelar desamma som våra egna; det som är godt för dem är äfven godt för oss, och det som skadar jordbrukaren, skadar äfven oss. Det vore således å vår sida både oförnuftigt och brottsligt att strida om småsaker. — Han tystnade... Ack, huru väl han talade! Jag försäkrar att hans ord inträngde i själens djup. Adelsmännen stodo helt nedslagne, och jag, på min ära, jag gret. I sanning, ni skulle ej ide gamles böcker kunna finna ett sådant tal. Men huru slutades det? Han sjelf nekade att låta dela ett sumpigt mosskärr oeh ville icke heller sälja det. Han sade: Jag skall använda mitt folk för att gräfva och torka ut det, och sedan skall jag efter nya metoder der anlägga en stor klädesfabrik; det är en såk som ligger mig om hjertat och hvarmed jag har mina planer. Men sanningen är den att Koroleffs intendent hade ett annat förslag; det gick ut på att under hand sälja mossen till högsta pris. Alexander Wladimirowitsch är ännu lika helt nöjd med den ögonblickliga verkan af det tal han höll, som visserligen, på det hela taget, var ganska förståndigt, och mer än någonsin talar han om sin tillkommande klädesfabrik, men ännu har man icke förmärkt att han skridit till arbetet med uttorkningen.s Men hur har han det ordnadt på sin egendom ? Han inför hvarje månad nya förändringar. Bönderna tadla detta, men hvad behöfver han bry sig om hvad de säga? Herr Koroleff vet hvad han gör; han går framåt och frågar ingen till råds, det gissar jag. Ack, Lukas Petrowitsch, jag som trodde mig finna er mera trogen och tillgifven allt det gamla som är helgadt af erfaremheten.,