Aftonbladet – 18 juli 1855, sida 1

Stockholm den 11 Juli 1855. G. E. Flygarson å Son, Skeppsklarerare. ans STOCKHOLM, den 18 Juli Bland de senaste dagarnes regerings ätgärder, till största delen omfattande sådan: mikroskopiska detaljer af regering att de endast i det kongliga Sverge skulle kun na bli föremål för Kongl: Maj:ts nådiga ompri jfning, såsom exempel hvarpå vi här endast anföra att Kongl. Maj:t under den 18 sistlid ne Maj i nåder. förunnat den person, gom biträder föreståndaren vid Jönköpings hospital vred ärendens uträttande, ett årligt arfvode, af tie (s:r 10) rår bko (se den officiella tidningen för den 10 Juli), har man anmärkt att Kongl. Maj:t under den 5 innevarande Juli täckts i nåder tillägga f. d.. fanjunkaren vid Kalmar regemente Daniel J acob Björkman rsunderlöjtnants namn, heder och värdighet (se den officiella tidninger, för sistlidne lördag.) När konusg O sear första gången efter sitt uppstigande på tronen på rikssalen tilltalade de församlade Ständerna, den 20 Juli 1844, yttrade han, bland många andri vackra och: vältaliga ord, att en af hufvudomsorgerna för hans regering skulle vara att befrämja ut-vecklingsn af de ädla och redbara egenskaper, hvilka utmärka nordens allvarliga och kraftfulla söner.s Man ville häraf hernta stöd för den förhe,ppning, som genom den tidens högordiga och bögförtjusta officiösa sKrifveri blifvit uppväckt och nästan bragt till visshet, att en gräns skulle en gång olifva satt för den under förra systemet mer och mer öfverhandtagande rangoch titelsjuka n, grundad måbända i en fåfänga som hos sve neken beklsgligtvis är hardt när ett nationally te, men omsorgsfullt uppmuntrad genom föregående regeringars frikostighet med. adelskaps-, ordensoch titelförläningar. Den nya regentens antydning på det redbarar, de t sallvarsamma i det nordiska lynnet föll s?isom en uppfriskande dsgg i qvalmet af dagen; utmärkelsesjuka och lycksökeri, och man hade fått i sitt hufvud; att under det nya svsstemet skulle det utländska glittret bortkast:is och det främmande sminket borttvättas, för att å nyo framställa det vördnadsvärde, allvaret af de nordiska dragen i deras ursprungliga renhet. Den 23 psragrafen i Norges grundlag, som förbjuder konungen att förläna annan rang och titel än den hvarje ersbete medförers, troddes blifva en frivilligt antagen regel för den nya regeringens handlingssätt, så mycket mer som ständerna redan, vid 1840—41 års riksdag i en underdåznig skrifvelse af den 9 Juli 1841 förklarat sig hysa den öfvertygelse satt detta slägs nådebevisningar i det närmaste förfela dt dermed åsyftade ändamålet, att upprguntra eme cv. betsmannanitet och belöna förtienstens, oemedan aden flärdfria förtjensten deri föga finner någon belöning, hvaremo, utmärkelserna utgöra en lockelse för Fföngan och ytligheten, så mycket mora SF rderflig i den mån den leder till en YP ghet i lefnadssättet, som störer det e onomiska sjelfbeståndet; ja; som konati tionsutskottet vid samma riksdag verkPa föreslog en förändring i 28 regeringsformen af innehåll att titlar utan medföljar.de embete eller tjenst, eller med högre värdighet, än den innehafvande embete eller tjenst medför, j må förlänass; en förändring som blef 1: vilande och visserligen förkastades af 1844 års ständer, men kanske hufvudsakligen endast af den grannlaga omtankan: att ej genom en formlig paragraf binda regeringen till iakttagande af hvad man allmänt trodde vara dess oeftergifliga grundsats. På lång tid hörde man under den nya regimen ej heller mycket af adelskapsoch titelförläningar, och äfven utdelningen af riddareordnarne skedde under de första åren med myeken sparsamhet, och med en grad af urskillning som nästan var på väg att i någon grad återställa deras ohjelpligt sjunkande anseende. Att systemet i detta som i andra afseenden efter rågra år, och särdeles med inträdandet af de öppenhjertigare reaktionära tendenser som utmärkte våren 1848, undergick betydliga modifikationer, så att hoftrapporna åter började bära rosor, lycksökeriet, riksdagsdevuementet åter började skörda sina emaljerade gunstbrickor, och den ofrälse fåfängan nu j längre behöfver förtvifia om saligheten. af ett afa eller vona, deröfver har man väl kunnat trösta sig, så länge hungern efter dessa-grauna. leksaker uteslutande, eller nästan uteslutande, varit inskränkt inom de s. k. bättre .klagserna.. Dessa klasser äflas hos oss, såsom öfver allt, att följa hofvens seder och skick, och förläningen af ett ssköldemärken, en bandstump eller en titel. må visserligen i sin mån bidraga att ytterligare uppblåsa en och anuan liten pösande. personlighet; men inverkar ej i någon vidsträcktare grad utom dessa klassers socisla område eller på befolkningen i massa. Helt annorlunda förhåller det rig med sådana slags titelförläningar som under den sista tiden då och då börjat .ega rum, gifoa åt individer af ringare och följaktligen långt talrikare klassor, hvilka genom exemplen uppeggas till äflan efter likartade förments utpyärkelser. Att t.ex. klistra underlöjtnantsvärdighet på för länge .sedan ur, ijensten afgångna underofficersre synes i sanning: vara ett.ganska eget och betänkligt medel att utveckla de ädla och redbara egenskaper som wuimärka nordens allvarliga och kraftfulla söner. Det svenska underbefälet är eri så egendomligt vacker institution, dess ställning i samhället i och för sig så aktad, och framför allt dess krigshistoriska anor så ärofulla; att vi OmMöjligen kunna inse bvad en: underofficer, som dragit sig tillbaka från tjensten med erhållen första grad inom sin tjenst, skulle kufitia finna