Aftonbladet – 17 juli 1855, sida 2

UTRIEES. Södra posterna medförde i dag endast danska blad af den 14 dennes. DANMARK. Vid det omval till landsthingsmän som den 2 egde rum i Köpenhamn, erhöllo professor Madvig och grefve A. W. Moltke de flesta rösterna. Det s. k. riksrådet bar fått sig förelagdi utkastet till stadsbudgeten för f:asnsåret från den 1 April 1855 tul den 31 Mars 1836. Provinsständerförgarlingarne för Holstein och för Slesvig lära snart komma att sammankallas till en kort session. Från Köpenhamn skrifves till Ö. P. den 11 Juli: Ju mer man studerar detta olyckliga helstatsförslag, desto mera upptäcker man deri idel svaga punkter och knutar, omöjliga att lösa. Mintistören lär hysa stora förhoppningar om att se det antaget af danska riksdagen; jag vill, som sagdåt, icke göra mig till profet i detta afseende, det är ju möjligt! Mången kan i sista stunden finna sig manad att hålla till godo dermed af Märthas bekymmer för följderna i tall det ieke antoges; dock, låtom oss se förrän vi tro! Visst är, att båller man till gödo med detta, då kan man i sanning hälla till godo med allt. En representativ myndighet, riksrådet (redan af referenter i den franska pressen kallad notablernpa), utan initiativ rätt i någon enda fråga och sammansatt dessutom efter en valrättsnorm, så restriktiv, att, efter hvad som är statistiskt notoriskt, t. ex. i en af Sältands största och förmögnasto socknar blott — två personer komma att nå upp till valmansrätten, nemligen 1:o presten, 2:0o arrendatorn af den största egendomen! Redan detta synes vara att tillräckligt ra båger, och, som jag redan i en föregående skrifvelse i korthet påvisat, det är dock längt ifrån den enda punkten, der man skulle tro att vederbörande belstatsexperimentörer måste slå hufvudet i väggen. När man sammanställer hela detta projekt med hvad man frän en tidigare tid känner om vissa af de nuvarande ministrarnes liberala och förnuftiga åsigter i allmänhet, frestas man nästan till att tro att der ännu hänger öfver hvarje dansk ministers hufvuden nhägon olycksalig hemlig förbindelse eller förskrifning till de tyska s. k. stormakterna, hvilken gätt i arf från ockupations-, interventionsoch mediationsåren; att der är någon gammal diplomatisk mara som rider dem, och från hvilken de icke kunna göra sig fria. Detta skulle då vara den så mycket omskrifna och utskrikna europeiska (d. ä. tyska!) nödvändigheten; men är tiden då sådan att man verkligen behöfver frukta en sådan nödvändighet, d. v. s. — märk detta! — en nödvändighet, som skall bota från det fallna Preussens eller det fallfärdiga Östörrikes sida? Hur kortsynt eller hör omanligt !. Då tidningen lägges i press har den i dag värtade finska posten ännu icko anländt.