Aftonbladet – 17 juli 1855, sida 1

Visst icke! Jag har alltför litet skäl att berömma den gamla goda tiden. Får jag taga mig den friheten att för er berätta ett drag som bäst skall upplysa er hvilken tid som förtjemar löreträdet? Ni är lika så väl egendomsegare ni som er farfar var det! men ni skulle icke göra hvad han gjorde: ni tillhör en helt annan generation. Utan tvifvel finns det ännu menniskor som kunna förtrycka oss, men det torde måhända ej kunna vara annorlunda. Och, Gud vare lof, jag får troligtvis aldrig se hvad jag såg i min ungdom. sHvad då, om jag får fråga? Jag nämnde er farfar; han var en hård granne, jag, riktigt en liten potentat. Ni känner, förmodar jag ... hvarföre skulle ni icke känna er egendom? Ni känner således det stora fält som sträcker sig emellan Tchapline och Maline? Ni skördar der er hafra ... Välan ! det tillhör mig; sådant det är, tog er farfar det ifrån oss. Han kom en dag att rida åt den sidan, stannade bortom gränsskilnaden för sit område, utsträckte handen och sade: Denna jord tillhör mig!s Och från den stunden tillegnade han sig jordstycket utan besittningsrätt dertill. Min salig far, en rättframs, ärlig och i vissa fall häftig man, kunde icke dämpa sin vrede; han instämde saken till domstol. Han var ej den ende, som blef plundrad; men de andre, som blefvo förskräckta, höllo sig helt stilla. Man sade er farfar, att Peter Owsianikoff återfordrade sitt åkerfält inför magistraten. Er farfar skic: kade genast till oss sin jägare, Bauch med hans kamrater; de togo min far och släpade honom inför den stränge herren. Jag var då en helt liten gosse; men jag följde min fal I barfota. Man förde honom framför trappan. under edra fönster och lät honom springa gat lopp. Er farfar stödde sig emot balustrader på balkongen, oeh er farmor stod i ett fön