Aftonbladet – 17 juli 1855, sida 1

sosse och alltsammans i djupet. : Till all lycka var precipicens botten betäckt af ett tjockt lager fin sand, så att menniskorre sluppo med en obetydlig ledvrickning, men hästen fick ena benet krossadt. Der ser du nu! sade Owsianikoff mildt, i det han reste sig upp och dammade af sina kläder, jag förespådde dig detta.s Sådan man, sådan bustru! Titiana Illinisehna är en stor, allvarlig och tystlåten qvinna, som i stället för mössa alla årssider nyttjar en brun silkesduk bunden om hufvudet. Allt hos henne utvisar köld, och likväl har ingen skäl att beklaga sig öfver hennes hårdhet; tvärtom kalla nästan alla fattiga henne sin mor och välgörarinna. Hennes regelbundna anletsdrag, hennes stora, bruna ögon, friska och fint tecknade läppar vittna ännu om det vackra utseende hon måste haft vid tjugo år. Det är bedröfligt att ett sådant par ej haft några barn. Jag hade gjort Öwsianikoffs bekanskap hos en herr Radiloff. Två dagar dereft r for jag att helsa på denne ålderstigne. Han satt i en marokinslänstol och läste helgonens legender. En grå angorakatt satt och spann på hans axel, Han mottog mig Je sitt vis med en belefvad artighet, och vi språkade med hvarandra. Bland annat yttrade jag till honom: sUppriktig sagdt, Lukas Petrowitsch, fordom i era unga år, lefde man då icke bättre, eller huru ? Jo, i vissa afseenden; då hade vi mera lugn och nöjdare hjerta; men man bör komma ihåg att vi då voro unga, vi andra af den förflutna tiden; i alla fall är det i sjelfva verket bättre nu än för femtio år: sedan, och för våra barn eller barnbarn blir de: ändå bättre. Nåväl! vet ni, Lukas Petrowitsch, att jag hade väntat mig ett bestämdare loftal öfver er gamla goda tid?