Aftonbladet – 17 juli 1855, sida 1

majestätiska figur förlorade ingenting dervid. Han emottog sitt främmande bjertligt, men utan öfverdrifven artighet eller granna, me-; ningslösa ord. t Min hustrus, sade han halfhögt från sin! plats, i det han vände sig halft emot sin föl: jeslagerska, bjud då något förfriskning., i Hen ansåg för en stor synd att sälja säd; vid 1840 års förfärliga dyrhet,i anssende till! hungersnöden, utdelade han rundt omkring: hela sitt förråd åt traktens egendomsegare och j bönder samt äfven åt de domäner, hvilkas ! berrar voro frånvarande och hvilkas intendenter voro utan alla medel. Följande: året kommo alla, att med liflig tacksamhet afbörda sig sina skulder in natura. Owsianikoffs grannar valde honom ofra till skiljedomare vid deras stundom ganska häftiga tvister, och nästan alltid lugnades de vid hans röst; de afhörde hans råd och underkastade sig hans utslag. Många ha, tack vare honom, afslutat långvariga och bittra strider I angående gränssk lnader; men efter två eller tre häftiga utfall af några adeisdamer förklarade han en gång för alla, att han för alltid afsade sig att bli medlare emellan personer af det vackra könet. Han kunde icke fördraga brådska, häftighet, skrik och ordsvall. En dag kom elden lös hos honom; en af hans arbetare störtade förtviflad in i rummet och skrek: Huset brinner ! pDet är icke skäl att derföre komma så der skrikandes: hör på, min gosse, ge mig min mössa och käpp. i Han tyckte om att sjelf köra in sina hästar. En dag körde han en fåle, som ville i springa för fort utför en backe vid ;sidan af i ett bråddjup. Nå, nå, din unga tok, vill.du gätta lifvet tilll mumlade Owsianikoffi gödI sint ton; och inom ett ögonblick: lå o,-oaks tadt hela hans skicklighet, både herre och