Aftonbladet – 17 juli 1855, sida 1

ångt afstånd mössan af sig; de voro mycket tolta öfver honom och skulle till och med serna ha svurit vid hans namn. I allmänhet är det ända till närvarande stund ganska svårt att skilja en odnowortsi rån en bonde; hans hus är stundom sämre in en muschiks; hans hästar äro trångbröstade och seldonet är gjordt af rep. Owsianikoff 1tmärkte sig bland denna klass af menniskor, itan att derföre anses för rik. Han bebodde nsam med sin hustru ett litet väl inredt hus, snyggt underhållet, och han hade i sin tjenst några få personer, hvilka han kallade arbetare; dessa brukade jorden. Han utgaf sig icke för adelsman och spelade aldrig förnäm; men också glömde han sig aldrig; han satte sig ej vid första bjudningen, och då någon främmande person inträdde till honom, uraktlät han aldrig att resa sig upp; men han gjorde det med så mycken värdighet, så mycken belefvenhet, att man ofrivilligt bugade sig djupare än han för att besvara hans artighet. Owsianikoff höll sig till de gamla sederna,. icke af något slags fördom; dertill hade han alltför. upplyst förstånd, men af vana. Till exempel, han tyckte icke om åkdon på fjädrar, emedan deras alltför stilla rörelse för-. orsakade honom magplågor, hvarföre han vanligtvis också gjorde sina utförder i droska eller i en liten skinnfodrad vagn, hvarvid han: sjelf körde sin förträffliga rödbruna häst (han hade endast rödbruna hästar). Hans kusk, en ung man med persikofärgad hy, håret klippt som en klocka, i grå kappa, lamskinnsmössa och yllebälte, satt vördnadsfullt till. höger på skinndynan. Owsianikoff tog sig alltid en middagslur; han gick hvar lördag i badstugan, läste endaget gudliga böcker,:lade sig och steg upp i god tid. Emellertid bar han hvarken skägg eller hår efter ryska bruket; snyggheten vann derpå, och hans