Aftonbladet – 14 juli 1855, sida 3

vi skola begge gå ått bogära ör mors välsigaglss ... Vi skola förenas och genom heliga band och bli Jyckliga... — Nej, nej, jag har fått ditt löfte; det var ett gödt löfte; jag skall dö, det har du förkunnat mig, du har! sagt mig det sjelf. Detta var ett grymt s!sg för mig, min herre, mycket grymt i många afseendan. Der ser man nu hvilka besynnerliga saker kunna hända on menniska! En helt obetydlig omständighet och likväl så smärtsam för den, som får erfara den. Alexandra fick det infallet att fråga efter mitt dopnamn, och jag har den stora ledsamheten att hets Trifon. Ack, min Gud, ja! Jag heter Trifon Iwanowitsch. Hvad kan man säga derom? Först svarade jag, att man så väl hemma söm ute i staden plägade kalla mig doktor. Men då hon envisades och menade, att om man också är doktor, har man likväl ett dopnaran, då måste jag utan krus säga henn2: — Mademoiselle, mitt namn är Trifon. — Vid detta ord gjorde hon en sur min, skakade på hufvudet och mumlade, jag vet ej hvad, på franska. Detta var ej ett s0dt symptom. Derpå skrattade hon, och det var icke heller åf så god betydelse. Ni ser. min herre, hvilken svår natt jag tillbragte med min patient. På morgonen lemnade jag sjukrummet helt förtviflad; jag drack tå. Der vär full dager då jag åter steg in till den sjuka. Du Himlens Gud! Hon ver icke mera igen-. känlig. På min ära! jag förstår värkligen ej huru jag kunnat fördraga denna själstortyr. Annu tre dagar låg patienten i nöstan jemt dödsarbete. Framför allt, hvilka nätter! Och hvilket språk bon höll till migl... Föreställ er: den sista natten sutt jag vid hennes bufvudgärd och bad till Gud om blott em enda sak: att han ville taga Köäne till sig så fort som möjligt och mig med... Modren kom in i rummet... Ni bör veta, att jag