Aftonbladet – 14 juli 1855, sida 3

— Ah, hvad frågar jag efter alla andra, utom dig? Må man vakna, komma, höra eller se nig, lika godt! Jag, jag skall ju dö! Du fruktar, du är rädd och för hvad? Res upp nufvudet, var ståndaktig, eller också kanhända utt ni icke älskar mig; jag har då bedragit mig. Store Gud! Skulle det våra möjligt? I sådant fall, förlåt... Jag vill dö, dö nu strax! — Hvad säger ni, Alexandråa?... Jag cke älska er! Jo, Alexandra, jag älskar er! alnäppt hade jag uttalat dessa ord, hvilka jag trodde förestafvade af en ytterlig försigtighet, då Alexandra drog en djup suck och blickade på mig med rörelse. Derpå utbredde hon sina armar och utropade: Nå väl, omfamna mig! — Jag märkte att min arma pasent led och att hon yrade; jag insåg att om len kära flickan ej hade varit så nära döden, skulle hon ej hafva tänkt på... på mig; och Ni må ta det hur ni vill, men för hennes kön synes det hårdt att nödgas dö vid tjugofyra ller tjugofem år, utan att hafva älskat. Se ler hvad som i verkligheten låg henne om hjertet; se der hvarföre Alexandra i sin förwviflan icke ens försmådde mig. Begriper ni wu? ... Hon ville ej tillåta att jag lösgjorde nig ur hennes armar. — Haf medlidande ned mig... baf medlidande med er sjelf . gade jag henne oupphörligt. — Hvartill tjenar denna ytterliga försigtighet, detta ;nmerliga medlidande, då jag skall, då jag näste dö? Ah, om jag visste ait jag skulle ä dröja qvar bland dö lefvande och kansända en dag synat i kretsen af högförnäma larcer, då skulle jag frukta att rodna, att -odna mycket öfver hvad jag gör; men nu leremot ... — Men hvem försäkrar er, hvem säger att ni skall dö? — Ah du skall ej beIrg mig, minvän, dukar icke ljuga; det står j i din förmåga, det vet du ganska väl. — Ni skall lefva, Alexandra, jag skall bota er;