Aftonbladet – 14 juli 1855, sida 2

ni! väl då kunnat förstå mig! Nå väl, hör på tillåt att jag förklarar er alltsammans helt logiskt. Derpå tömde han sin tekopp och återtog i en åtminstone mera förbehållsam ton: Ja, så förhöll det sig. Min stackars patient blef alit sämre och sämre. Då ni min herre, ej sjelf är läkare, kan ni, svårligen göra er ett begrepp om hvad som föregår t en läkares själ, de ögonblick då han börjar in petto erkänna att sjukdomen öfvergår hang förstånd... Hvad blir det väl då utaf hans förtroende till sin skicklighet? Snart känner han sig förvirrad, fruktande; han tycker sig hafva glömt allt hvad han kunnat; han tycker sig ha uttömt alla sina hjelpkällor; det förefaller honom som om den sjuka icke mera hade förtroende för honom, och som om de närvarande började märka hans förödmjukande ställning; han tror, att man icke mera bryr sig om att meddela honom de symptomer som visat sig under hans frånvaro, att man ser snedt på honom, att man hviskar om honom... Ah, det är förfärligt! och han tänker för sig sjelf: detta är likvälen sjukdom som läkarkonsten förmår att bota; här gif botemedel, det är bara fråga om att hitta på det rätta. År det icke det här? ... Han gör försök dermed. Nej, det var icke detta, det märker han nu, och han skyndar att söka hämma verkningarne af det oriktiga likerhedlet; han tillgriper ett annat medel och derpå åter ett annat. Han forskar, ban soker i sina böcker; han uppehåller sig vid tjugotals hvarandra motsägande anvisnivgar och förkastar dem alla efter hvarandra... Han återgår till en af dessa, åter till en annan, och under tiden nätrmar sig den sjuka alltmera döden. En ljus id! En annan läkare: skulle kunna rädda patienten. En konsultation, säger han, vi måste ha en kön