Aftonbladet – 14 juli 1855, sida 2

sultation, jag måste betänka mitt höga ansvar. Ah, hvad man ser handfsllen ut vid dylika tillfällen! Man vänjer sig vid allt. Patienten dör; det är icke läkarens fel, han har gått vetenskapligt till väga. Eller också inträffar ett annat, ett grym förhållande: läkaren. märker, att man för honom byser det blindaste förtroende, och med detsamma ser han, att döden närmar sig, att han redan lurar bakom hufvudgärden, och att han ingenting förmår deremot. Se der just det slags förtroende som Alexandra och hennes hederliga familj byste för mig; då dessa damer ej ville släppa mig ifrån sig, voro de öfvertygade om att dödsfaran kunde aflägerag. Jag hade alit för lätt kommit dem att tro det de icke hade skäl att frukt, då jag deremot sjelf plågades af den grymmaste ängslan. Till råga på olyckan kunde jag ej slippa ifrån dem, vädret var svårt och min förvirring ännu svårare; kusken hade hela vägen kört i vattenpussar och smuts; han bade behöft hela tjugofyra timmar för att hemta medikamenterna från staden, och så var det alla dagar. Det var ändå icke allt; jag lomnar icke nera sjukrtummet; det var icke möjligt att slita mig derifrån; och hvad kunde jag uträtta der? Jag småler med blödande bjerta, jag berättar anekdoter, jag spelar kort med en som är nära döden. Jag tillbringar mina nätter i detta rum, sittande i en länstol; nod en känner sig så tillfredsställd deraf, att non oupphörligt tackar mig med tårar i ögonen, och jag tänker för mig sj:lf: Jag förtjenar ltför litet din tacksamhet, arma qvinna! ör öfrigt vill jag tillstå det för er, och hvaröre skulle jag förtiga det, efter allt hvad ag redan har sagt? Jag höll verkligen af nin patient. Alexandra var mig så synnerigew tillgifven... det hade kommit derhän