Aftonbladet – 14 juli 1855, sida 1

Den sjukas rum låg näst intill salen der jag logerade. Helt sakta öppnar jag dörren; besynnerligt, mitt hjerta klappar. Först ser jag efter om sköterskan är till hands; jag ser henne sitta i en länstol ett par steg ifrån sängen, sofvande med öppen mun; ja, hom ill och med snarkar, det nötet! Den sjuka ligger vänd emot mig; jag tycker mig se henne vrida omkring tammarne; jag ser nogare efter, det är verkligen så. Jag hade en smula böjt mig ned öfver sängen, för att höra om den arma flickan andades, då hon plötsigt öppnade ögonen och fattade i mig, gögande: Hvem är du, hvem är du? — Jag stod helt försagd. — Blif ej förskräckt, malemoiselle, säger jag till henne; jag är doktorn; jag kommer för att se hur ni befinner er. — Ni är doktorn? — Ja, jag är er läkare; er mor har skickat efter mig från staden; vi ha åderlåtit er, mademoiselle; sök nu att hemta hvila, att få sofva; då skall ni med Guds hjelp om två eller tre dagar åter vara på fötter. — Hvad säger ni? Låt vara mig! — Aha, nu börjar åter febern, tänkte jag, och jag kände henne på pulsen; den besannade min förmodan. Hon betraktade mig; derefter fattade hon mig vid armen. — Jag skall säga er hvarföre jag icke vill dö; jag skall straxt säga er det. Vi äro ensamma... men, jag ber, inte ett enda ord... hör på! Jag var i en tvungen, en ganska pinsam ställning; den unga flickan hade sin ena arm slingrad kring min hals, och hon rörde Jäpparne helt nära intill mitt öre; hennes hår kittlade mig på kinden. Jag tillstir att jag sjelf började förlora fattningen, och hon hviskade till mig, jag vet ieke hvad; jag begrep ej ett enda ord deraf; jag tänkte: Hon yrar säkert. Hon mumlade åtskilliga oråd mycket fort och ej på ryska. Hon tystnade, ryste till, lät hufvudet medsjunka på kudden och